The Man Trap – Stardate: 1513.1 – Den första episoden som visades även om det var det sjätte som spelades in. Jag vet inte riktigt varför man valde en sådan ordning på serien för jag tycker att karaktärsutvecklingen hade tjänat på att utforska mer basala egenskaper hos besättningen först. Dessutom blir det förvirrande när vissa besättningsmedlemmar dyker upp i sina välbekanta roller för att sedan inte alls finnas med eller ha en helt annan arbetsuppgift än vad man är van vid. Här har till exempel Sulu hand om några blommor på en biologisk avdelning… Avsnittet är inte det bästa men ser förhållandevis bra ut med tanke på kulisser, frigolitstenblock och sådana saker. Historien är inte jätteupphetsande och får väl ses som en parantes i sammanhanget men kontrasten Dr. McCoy/Spock finns där i alla fall, känsloanstormningar och kall logik.

The Man Trap

Charlie X – Stardate: 1533.6 – Var det åttonde avsnittet att produceras men sändes ursprungligen som nummer tre i serien. Berättelsen är skriven av Gene Roddenberry själv och manuset av DC Montana som är ett namn som ofta dyker upp som manusförfattare för viktiga avsnitt under de kommande åren. Hon hade också en stor roll i flera av de andra avsnitten eftersom hon jobbade som manusredigerare åt andra författare. Dessutom skrev hon några av avsnitten under pseudonym.

Det här är ett avsnitt som utspelar sig helt och hållet ombord på Enterprise. Det är också en av de få gången, om inte den enda, där man får se besättningen och befälen roa sig på något sätt. Uhura sjunger och Spock spelar på sin Vulcanska Lyra på ett oförglömligt sätt. Medverkar förutom redan nämnda, Kirk och McCoy gör även i Janice Rand (Grace Lee Whitney) i hennes kanske största roll i serien. Hon är en viktig karaktär eftersom hon är den som avsnittets huvudperson – Charlie, förälskar sig i.

Charlie är en yngling som har växt upp på en annan planet, helt ensam, men som av någon okänd anledning lyckats överleva. Snart står det dock klart att han fått mystiska mentala förmågor som både kan få saker och människor att försvinna och ta kontrollen över hela Enterprise. Robert Walker Jr. Gör ett mycket bra jobb med titelrollen. Han är utmärkt som förvirrad sjuttonåring som inte riktigt vet vad han vill. I slutet finns empati men också ett otvivelaktigt påstående om att människan är av naturen ond eller åtminstone egoistisk. Hur det ligger till med sanningshalten i det påstående är väl upp till var och en att besluta om.

Charlie X

Where No Man Has Gone Before – Stardate: 1312.4 – Även om det här egentligen var den andra piloten för serien, den första med Kapten Kirk, så sändes den ursprungligen inte först. Istället klippte man om den och sände den som det tredje avsnittet. Det har väl egentligen ingen större betydelse vilken ordning man ser dem i, det är ju fristående historier, med det sker trots allt lite karaktärsutveckling längs vängen och alla skådespelarna känns inte helt övertygade om vad det är de ska leverera än. Deforest Kelly och Nichelle Nichols medverkar inte i sina roller, och inte Walter Koenig heller för den delen men det kommer att dröja ända till andra säsongen innan han dyker upp. Däremot så är både Leonard Nimoy och James Dohan med, och självklart William Shatner då.

Jag tycker inte att det här tillhör något av de bästa avsnitten men är en utmärkt introduktion till serien. Så här tidigt i serien är det fortfarande en hel del som inte skrivits in i Star Trek bibeln än och det är faktiskt lite störande. Saker och ting som kunde ha löst på ett väldigt enkelt sätt egentligen hindras av att man ännu inte har kommit på vad som komma skall. En kul detalj är att James T. Kirk refereras till som James R. Kirk. Undrar vilket namn de hade tänkt sig där?

Som sagt en ganska svag historia som inte utspelar sig så mycket i rymden egentligen, det skulle faktiskt kunna ha utspelats sig var som helst egentligen, men som uppenbarligen imponerade TV-bolaget tillräckligt för att starta franchisen. Bra jobbat pojkar och töser!

Where No Man Has Gone Before
(Lägg märke till gravstenen)

The Naked Time – Stardate 1704.2 – Avsnitt nummer sju att spelas in och det fjärde som ursprungligen sändes bjuder på en ganska bra historia faktiskt. Det är bra skådespeleri tvärs över hela linjen, karaktärerna tycks ha satt sig ordentligt hos skådespelarna och det är väl egentligen bara ett par överspel som drar ned helhetsintrycket något. Sulu (George Takei) har äntligen hamnat där han ska, vid rodret och James Doohan har gjort sitt inträde som den excentriske (och skotska) Mr. Scott – skeppets maskinmästare!

Handlingen kretsar kring någon sorts sjukdom eller virus som sprider sig hos besättningen. Den lockar fram den sanna naturen hos de drabbade – på gott och ont, och det här är första gången som ett håller på att gå riktigt illa för Enterprise. På ett mirakulöst sätt slår dock skeppets vetenskapsofficerer Scott och Spock sig ihop och lyckas hitta rätt formel för att få igång skeppets motorer och rädda det från undergången.

Kirks kärlek till sitt skepp förtydligas och Spocks kamp för att hålla sin mänskliga del, eller dess känslor i schack förklaras på ett bra sätt. Det är karaktärsbyggnad som senare kommer att definiera karaktärerna bortom allt tvivel. För när det gäller Star Trek så har varje karaktär sina speciella egenheter som blir en fantastisk helhet. Man skulle kunna säga att de är lite träiga till sin natur och utan nyanser, men det låter så negativt och faktum är att jag endast ser den positiva aspekten av det i detta sammanhang. Det här är ett bra och spännande avsnitt som helt klart tillhör de bästa så här långt i serien!

The Naked Time

The Enemy Within – Stardate 1672.1 – Efter ett rutinuppdrag på planetytan transporteras Kapten Kirk ombord på skeppet igen men något går fel. Istället för en Kapten Kirk finns det nu två kaptener ombord. En god och väldigt obeslutsam och en aggressiv och egoistisk motsats. Snart står det klart att den ena inte kan klara sig utan den andra. Spock analyserar vilken del av människan som gör en stark ledare, vilka egenskaper som gör en stark beslutsfattare etc.

Det här är ett avsnitt utan så mycket inblandning av yttre faktorer. Vi har ett antal människor fast på planetytan eftersom transporterstrålen inte fungerar och vi har William Shatner i en dubbelroll. Det är inte ett av de mest spännande avsnitten men det passar bra in i serien ändå och framförallt när det gäller att förstå varför Kirk är en så ypperlig ledare. Men det man framförallt får säga är väl att det här framförallt är den här seriens version av Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Men det roliga är att det egentligen inte handlar om det goda mot det onda, man har inte fallit i den fällan, det är mer komplicerat än så. Det ena delen klarar sig inte utan den andra och det verkar väl ganska logiskt? Vi har väl alla positiva och negativa egenskaper som gör oss till de vi är och tur är väl det kanske. Det här är en intressant stilstudie av människan personligheter.

The Enemy Within

Mudd’s Women – Stardate1329.8 – USS Enterprise upptäcker ett mindre fraktskepp som försöker fly från dem. I en androidstorm skadas skeppet svårt och Kirk och hans besättning tvingas att stråla ombord personalen från fraktskeppet. Den består av en enda person – Harry Mudd. De ter kvinnor som senare strålas ombord tillhär nämligen inte besättningen utan är själva lasten. Harry menar att de tre undersköna kvinnorna är lämpliga som fruar till ensamma karlar på avlägsna planeter och det är hela hans affärsidé. De har en underlig utstrålning som påverkar alla männen i högsta grad.

Karismatiskt skådespeleri och vackra kvinnor, visst. Men det räcker inte för att det här ska bli ett av mina favoritavsnitt även om jag har förstått att många andra håller det här avsnittet för betydligt bättre än vad jag gör. Sensmoralen i historien är att man inte behöver droger för att bli vacker eller för att synas. Det som är viktigt är att man har självförtroende och visst ligger det en hel den i det. Ett gott självförtroende lyser igenom helt enkelt. Mudd's Women var det fjärde att spelas in och det sjätte att visas.