En Historisk Slaherkrönika

De tidiga influenserna

När slashern slog upp sina ögon mot ljuset första gången och blev en självstående genre är det väl ingen som riktigt vet. Dock brukar man allmänt anse att italienaren Mario Bava skapade den ursprungliga och basala ritningen i och med A Bay of Blood 1971. Naturligtvis finns det andra kända filmer som lurar i bakgrunden men dessa kanske snarare kan räknas som inspirationskällor eller föregångare än som fullvärdiga representanter i denna blodiga subgenre. 1960 Gjorde till exempel Sir Alfred Hitchcock den synnerligen effektiva Psycho som än i dag anses ha en utomordentligt otäck stämning. Det är ingen slasher per definition men man ser tydliga likheter och framförallt om man räknar bort det minimala mängd blod som filmen innehåller. Duschscenen som blivit en klassiker är definitivt ett exempel på innovativt mördande!

Innovativt mördande är på sätt och vis också en viktig beståndsdel i brittiska Peeping Tom 1960 och den anses också vara en del av snuffmytens bakgrund. Att dödandet skulle vara på riktigt är dock inte riktigt förenligt med det underhållningsvåld som kännetecknar en tvättäkta slasher. Det är inte heller den seriösa konstnärlighet med vilken Peeping Tom framställs och det djupa värde mördaren sätter på att filma sina offers dödsögonblick när han kör kamerastativet genom deras kroppar. Dock är slashern beroende av ett liknande seriemördande mönster och att publiken får en nära betraktelse av själva döden. Mången timme har lagts ned av olika effektmakare och makeupartister för att detta ska se så spektakulärt ut som möjligt.

En annan film som kan sägas bidra till influenserna är The Boston Strangler 1968 som på ett väldigt påträngande (men blodlöst) sätt lät publiken bevittna en serie mord. Dock fokuserar filmen allt för mycket på själva utredningen och infångandet av mördaren för att den ens ska kunna vara ens i närheten av en slasher. Det som gör filmen speciell och till en möjlig influens är naturligtvis dess sätt att iaktta offren och låta publiken förstå när mördaren kommer att slå till igen.

Pionjärerna

Som tidigare nämnts så var A Bay of Blood 1971 troligen den första fullblodsslashern. Efter den följdes några år av ganska seriösa filmer som The Texas Chainsaw Massacre 1974, där filmens motorsågssvingande mördare bar en mask av människohud framför ansiktet och som senare kom att bli en kultfigur i skräckfilmsträsket vid namn ”Leatherface”. Det här var en riktigt otäck film utan någon som helst humor och fick också sedan symbolisera hela videovåldsdebatten i Sverige. Några år senare kom också den film som skulle sätta igång slasherns storhetstid på allvar – Halloween 1978! Även denna film behandlade en maskerad mördare, som efter att i sin barndom dödat sin syster och spärrats in på mentalsjukhus, rymmer och sprider skräck i sin hemstad Haddonfield. Filmens screamqueen var Tony Curtis då tämligen okända dotter Jamie Lee Curtis. Hon skulle senare även medverka i flera av filmens uppföljare och även andra slashers där hon befäste sin status i genren. Hon är också en av de få som lyckats ta sig ur sin screamqueenstatus och ägnar sig numera åt alla möjliga projekt och genrer.

Mellan dessa båda gigantiska kultrullar gjordes också Black Christmas aka Silent Night, Evil Night 1974. En film som tyvärr ofta glöms bort att nämnas och som hamnar lite i skymundan när man räknar upp de stora. För kännare av genren är det naturligtvis ingen okänd film, men den har inte nått ut till den stora massan på samma sätt som de redan nämnda filmerna. Den är dock mycket spännande och handlar om ett studenthem som råkar ut för en telefonflåsare. Den har förmodligen betytt mer för ”stalker” – ingrediensen i de modernare slasherfilmerna än någon annan film, den mer berömda Halloween, inräknad! Här handlar det om en okänd mördare, även för oss i publiken, vilket resulterar i mera spänning med både polisiära och privata undersökningar och utredningar.

1980 gjordes sedan den film som skulle komma att bli mest synonym med genren, Friday the 13th. Det var dess efterkommande filmserie som födde subgenrens allra största ikon – Jason Voorhees och skulle inget annat vara av intresse, så kan man i alla fall nöja sig med att följa dennes karaktärsutveckling genom filmerna. Från bakgrundfigur och stödkaraktär till filmernas huvudattraktion. Det verkar också finnas två läger fans av den här serien, de som gillar de första ganska allvarliga filmerna och de som tycker bättre om de senare och mer humoristiska där Jason nästan blivit filmens hjälte.

Den här filmserien har A Bay of Blood att tacka för en hel del och är tydligt inspirerad av den. Vissa scener är direkt stulna ur den italienska föregångaren men i ärlighetens namn måste man säga att Friday the 13th serien faktiskt satte den nya standarden för hur en slasher skulle se ut och det är också den som blivit referensmärket när man bedömer slashers numera.

Storhetstiden

Även om sex var en tydlig ingrediens redan i många av de tidiga pionjärerna så kom detta att tydliggöras ännu mer under slasherns storhetstid – 80-talet. ”Har du sex så dör du” tycktes vara var och varannan films sensmoral och det var mer regel än undantag att filmens oskuld överlevde och fick sätta stopp för banemannen. För visst är det väl ett utmärkt tillfälle för mördaren att slå till när de unga tjejerna (och en del killar för den delen) är alldeles uppfyllda av kättja och är lätta offer!?

Men inte bara sensmoralen var tydlig, det visuella förändrades också och tuttar blev mer och mer synonymt med genren. Ibland räckte det att kasta ett snabbt öga på filmomslaget eller postern för att få se lättklädda tjejer redo att mördas. Duschscener som inte tillförde något till handlingen skrevs in i manusen för att publiken skulle få sitt lystmäte tillfredställt och filmbolagen gnuggade sina händer och inkasserade vinsten.

Även humorn började så smått att infiltreras in i manusen. Man skulle nu börja skratta åt hur uppfinningsrik mördaren var eller hur finurligt han lyckades gömma sig i väntan på sitt offer. Till de mer humorlösa filmerna hör till exempel The Burning 1981, Happy Birthday to me 1981 och Madman 1982 som gjordes i storhetstidens barndom och banade väg för de filmer som introducerade mer humor. Man kan bland annat nämna April Fools Day 1986 och Child’s Play 1988. Det var kanske inte humor menad att gapskratta åt men någonstans i bakgrunden kan man ändå skönja en subtil komik, ofta gestaltad med hjälp av klichéfyllda sekvenser där "lagen om alltings jävlighet" är en viktig beståndsdel.

Många av filmerna härmade också lägermiljön i Friday the 13th då det tydligen var en bra och effektiv miljö i sammanhanget. Om det var för att den var billig att iordningställa eller om det berodde på att denna vildmark ansågs vara mer skrämmande kan man ju spekulera i. Själv är jag övertygad om att det var pengarna som styrde och inget annat!

Dessa filmer gjordes, liksom flertalet andra, med den glimt i ögat och den humor som nämns ett par stycken upp. Men det fanns självklart andra sätt att vinkla historien på också. Bland de mer lyckade allvarliga lägerfilmerna från storhetstiden måste Sleepaway Camp 1983 nämnas tillsammans med Madman och The Burning. Den kombinerade innovativt mördande med en okänd våldsverkare och hade styrkan av att kunna överraska med en twist-ending, vilket inte tillhör vanligheterna i slashervärlden. Detta är troligen också orsaken till att denna film etsats sig djupare fast i minnet än många av de halvkomiska.

Långkörarna

Det här var också uppföljarnas guldålder och många långa franchiseserier påbörjades. Bland dem uppföljare på redan nämnda Friday the 13th och Halloween. Det påbörjades också en lång rad filmer som skulle göra Robert Englund till superstjärna och kultfigur i skräckgenren med A Nightmare on Elm Street 1984, där han gjorde sitt livs roll som den brännskadade Freddy Krueger som mördade i offrens egna drömmar. Berättelsen om Chucky – den onda dockan startades också i och med redan nämnda Childs Play 1988. Man utnyttjade alla sätt att visualisera mördandets framfart hur orealistiskt och långsökt det än var, allt från dockor till odödliga mördare som hela tiden kom tillbaka för att skörda nya offer. Gemensamt för de flesta av de här serierna var att humorn trappades upp efterhand som nya delar gjordes. Man började väva in fler och fler komiska oneliners i dialogen och frångick den lågmälda och återhållsamma komik som initialt infunnits sig.

Därmed inte sagt att alla filmer från den här eran var superkomiska. Till exempel så håller Williams Lustigs trilogi Maniac Cop (1988, 1990 och 1993) sig allvarliga även om det naturligtvis finns utrymme för en del klichékomik även här. Filmer som kanske inte riktigt var fullvärdiga slashers utan lutade mer åt thrillerhållet var lättare att hålla allvarsamma och bland dessa är The Stepfather 1987 med sina två uppföljare värda att nämna. Även en av de mest långsökta och oväntade uppföljarna kom under den här tiden, nämligen Psycho 2 1983! Det var Richard Franklin som bestämde sig för att exploatera Sir Alfred Hitchcocks berömda och kritikerrosade film. Resultatet blev faktiskt inte så katastrofalt som man först skulle kunna tro (men var naturligtvis heller inte i närheten av originalet) och lyckades faktiskt behålla historien intakt. Värre gick det när Anthony Perkins själv försökte dig på att göra Psycho 3 1986 men inte ens där tog det slut och gemensamt med i stort sett alla av de här långkörarna så försämrades de kvalitativa ingredienserna undan för undan ju fler filmer som gjordes.

Renässansen

Ironiskt nog så var det en halvt om halvt komisk, eller åtminstone parodiskt menad film som gav en pånyttfödelse åt genren 1996, nämligen Wes Cravens Scream. Det var en film som hyllade genrens storhetstid samtidigt som den parodierade den. Alla klassiska klichéer fanns med och för att ytterliggare förtydliga dessa, valda man att göra några av filmens huvudkaraktärer till riktiga horrorfreaks som hela tiden jämförde det som hände med olika filmer och filmklichéer. Detta gör Scream tämligen unik, det är troligen den enda slasher som även, åtminstone delvis, fungerar som metafilm.

Ur denna film föddas också, förutom de två uppföljarna (Scream 2 1997 och Scream 3 2000) som slutförde(?) trilogin, en ny era ungdomsslashers. I know what you did last summer 1997 och dess uppföljare I still know what you did last summer 1998 utnyttjade ett antal unga skådisar som var på väg uppåt i sina karriärer, samt manusförfattaren Kevin Williamson från framgångarna med Scream för att göra succé. Alla de här filmerna blev omåttligt populära och många ungdomar verkade tro att de här filmerna faktiskt var nyskapande och att de inte hade någon historisk förebild.

Märkligt nog gjordes det också parodier på dessa redan parodiska filmer. De, i vissa kretsar, enormt populära Scary Movie filmerna med början 2000 utnyttjade alla egenheterna i den nya tidens slashers och gjorde en komisk poäng av dem. Men det var inte bara slashers som fick stå ut med att bli häcklade i dessa manifestationer. Allt som visade sig vara populärt fick sig en känga. Om det sen råkade vara en klassiker som The Exorcist 1973 eller Ringu 1998 från den japanska skräckinvasionen spelade inte så stor roll.

Parodierna

Men inte ens dessa parodier var något nytt, redan 1983 parodierades Halloween och kanske till viss del även Prom Night 1980 med Wacko, som istället för att innehålla en Michael Myers iklädd en vitmålad William Shatner mask, presenterade en gräsklipparmördare som kom tillbaka till hemstaden åtskilliga år efter den första våldsvågen. Filmen innehöll allt; en polis på dekis på grund av många års fruktlös jakt på mördaren, en mentalpatient på rymmen från sjukhuset, oskulder och kåta ungdomar – precis som det ska vara.

Men om Wacko var en skamlös parodi på genren så var det ingenting mot Student Bodies 1981. Här nöjde man sig inte med att presentera en komisk historia, man lade också till räkneverk som räknade mödarens offer, pilar som pekade ut vem som var nästa misstänka offer osv. Man skulle kunna säga att filmen var samma sak för slashergenren som The Naked Gun 1988 var för polisfilmerna eller Silence of the Hams 1994 var för mord och mystik thrillers. En sanslös drift där de komiska poängerna avlöste varandra så tätt att det knappt fanns utrymme för någon vettig historia.

Andra filmer som travesterade horrorgenren, om än inte nödvändigtvis just slashers, var till exempel Saturday the 14th 1981 som genast i titeln påskiner ett direkt samröre med Friday the 13th och Attack of the Killer Tomatoes 1978 som åtminstone i en av uppföljarna visar mördartomater med motorsåg.

Mordvapnen

Men bland alla dessa motorsågar, knivar och yxor som ju så starkt förknippas med slashergenren, kan man se en tydlig förändring om man skärskådar genrens utveckling från de tidiga pionjärerna fram till idag. Det blir allt mer spektakulära sekvenser där manusförfattarna verkligen får gnugga sina geniknölar i jakten på originella och innovativa sätt för mördaren att använda sig av. Lägg också till att specifika miljöer möjliggör användande av mycket utmärkande rekvisita.

Naturligtvis utnyttjande man detta både i äldre men även relativt nya filmer som The Greenskeeper 2002 och Shredder 2003. Två slashers, visserligen med en hel del komiska inslag, där man exploaterade en golfklubb och en skidbacke. Många mordvapen, som inte vore tillgängliga i vanlig lägermiljö kunde då användas som mordvapen.

Tidigare hade också filmer som The Toolbox Murders 1978 och Driller Killer 1979 dragit nytta av udda vapen som kanske borde ha varit mer skrämmande än något annat då det faktiskt handlade om verktyg som nästan alla redan har hemma. Dessutom utspelade sig dessa filmer i en hemmamiljö som möjliggjorde en helt annan realism än många av de uppenbart fiktiva och tämligen långsökta historierna. Dessa hade inte heller den komiska framtoning som många senare filmer med udda mordvapen skulle få. Jämför till exempel när Jason Voorhees sätter korkskruven i den som yppar orden ”Where the hell is the corkscrew?” i Friday the 13th part IV – The Final Chapter, med en humoristisk oneliner som följd. Eller varför inte med The Greenskeeper som redan nämnts och Club Dread 2004 som blandar komedi med klassisk slasher.

Framtiden?

Något som också förändrats kraftigt genom åren är hur tydliga mordeffekterna blivit. Det handlar inte längre om några få artistiska droppar blod utan om groteska kroppsöppningar som kryllar av tarmar. Gränsen mellan ren splatter och klassisk slasher är långsamt på väg att suddas ut och man kommer kanske snart inte längre att kunna skilja dem åt. Ta till exempel The Christmas Season Massacre 2001 som egentligen är en regelrätt slasher till sin historia och uppbyggnad men som på grund av sina effekter får ta på sig splatterstämpeln.

Frågan är hur skadligt detta är för slashern som genre i längden. Kommer effekterna att utarma den spänning som initialt infann sig hos de tidiga pionjärerna eller är vi på väg mot regelrätt slapstickhumor som komplement till överdrivna och därigenom komiska våldsorgier? Kommer hemmagjorda lågbudgetalster att översvämma våra DVD-spelare och bli senaste innegrejen hos unga entusiastiska filmare, liksom zombiefilmen tycks vara i skrivandets stund? Kommer vi rent av att få se andra hybridlösningar?

Tyvärr tror jag att det går att svara ja på alla dessa tre frågor. Inte för att jag har något emot innovativa lösningar med alternativa berättartekniker. Men jag tror att genren kommer att utarmas av för många billiga och talanglösa försök, utan genrens speciella dramatik. Såna försök blir i 99% av fallen en kul grej som kanske duger för ögonblicket och som möjligen hypas till en kortmässig framgång, men inget som kommer att bli ihågkommet i filmhistorien som speciellt utmärkande.

Nä back to basics, jag vill se fler seriösa försök i genren, utan en massa komiska inslag av oneliners och splatter. Filmer som See No Evil 2006 och remaken Toolbox Murders 2004 gör tappra försök men förmår ändå inte uppnå motsvarande kvalitéer som under guldåren.

Tommy Söderberg