Chely Wright gjorde i slutet på 90-talet och början på 2000-talet en räcka bra album som dessutom rönte vissa kommersiella framgångar därborta i det stora landet på andra sidan Atlanten. Dock inte tillräckligt bra för att få fortsatt förtroende av de stora bolagen i Nashville skulle det tyvärr visa sig och efter att hon släppt det mycket goda albumet The Metropolitan Hotel på ett mindre bolag 2005 så försvann hon från rampljuset under flera år.

Fram tills nu då vill säga, när hon 5 år efter det albumet gör comeback med sitt sjunde studioalbum Lifted Off The Ground. Ett album som på ytan verkar följa i direkt nedstigande led från hennes föregående, musikaliskt sett i alla fall. Men en djupdykning ner i låtarna visar dock på något annat, ett album fyllt med låtar som verkar skrivna i djup affekt och som uppenbarligen präglas av en mycket hög grad av angelägenhet för Chely själv ska det visa sig.

I en intervju förra året så avslöjade hon sig så som varandes homosexuell sedan flera år tillbaka, en sexuell läggning som säkert inte hade gillats av de många gånger rejält konservativa (ibland rent av reaktionära kan jag tycka) krafter som styr i Nashville och därför såg hon sig tvungen att hemlighålla detta faktum under många år, till och med för sina närmaste vänner och familj. Vidare har hon i en annan intervju i engelska tidskriften Maverick också hävdat att hon alltid varit lite av en arbetsnarkoman och denna situation blev till slut bara för mycket för henne och hon höll på att bryta ihop.

Tack och lov så blev istället låtskrivandet hennes räddningsplanka från galenskapens avgrund och dessa ansträngningar resulterade så småningom i detta utmärkta album. Ett album med låtar som musikaliskt egentligen inte skiljer sig så våldsamt mycket från hennes tidigare alster, det är fortfarande en i huvudsak lätt popanstruken contemporary country som serveras, men med texter som har mer bett och allvar och som känns mer personliga än något hon tidigare åstadkommit. Vilket med tanke på förutsättningarna egentligen inte är förvånande, men det är trots allt av stor vikt för det utmärkta resultatet.

För att ro i land detta (för henne personligen) mäktiga projekt så anlitade hon Rodney Crowell som producent, en man som själv inte är någon främling för personliga svårigheter. Och med hans hjälp, och några av countrymusikens finaste musiker som Kenny Vaughan, Tim Laurer och Michael Rhodes i bandet och med ett par gästspel från Will Kimbrough, Randy Scruggs och så Rodney Crowell förstås, så har hon åstadkommit vad som mycket väl kan vara hennes bästa album så här långt i karriären.

Som ni säkert kan misstänka så är det sällan några muntra tongångar som luftas i denna illustra samling sånger. Det handlar förstås om havererade förhållanden (låttitlar som Broken, Damn Liar, Wish Me Away och Object Of Your Rejection talar ju närmast för sig själva), längtan efter att vara någon annan någon annanstans (That Train), sällsamma funderingar på vansinnets rand (Snow Globe) och om den rätta någonsin kommer att hittas (Like Me). Men det handlar också om hopp, helande och om bättre lycka i framtiden (Hang Out In Your Heart, Shadow Of Doubt) och att våga vara sig själv (Heavenly Days).

Det här är en mycket stark och personlig musikalisk exkursion som Chely Wright tar oss med på, och som hon framför på ett sublimt sätt med sin varma, lena och lätt mörka stämma och som hon återger för oss med sin karakteristiskt försiktigt och återhållna, sparsmakade sångstil som trots avsaknad av större kraftutbrott ändå är så fylld av inlevelse och intensitet att det nästan gör ont att lyssna på ibland. En resa som dessutom säkerligen också varit av avgörande betydelse för henne själv, för det var nog väldigt nära att gå väldigt illa för henne. Åtminstone så får jag den uppfattningen när jag lyssnar på vad som för mig är plattans höjdpunkt, Notes To The Coroner. En briljant och härligt catchy countrypop-melodi med nästan löjligt effektiv hook (som Taylor Swift torde bli grön av avund på) som står i stark relief till texten som är en gravt allvarlig men samtidigt också bisarrt humoristisk insikt i hur illa det faktiskt kunde ha gått; Palpitations of a broken heart/triggered my shortness of breath/I lost too much love and then I fell apart/official cause of my death.

Det råder ingen tvekan om att den här skapelseprocessen som resulterat i detta album uppenbarligen också har varit en sorts kathartisk process för Chely Wright. Som lyssnare tas man med på en resa där man tillsammans med artisten kastas fram och tillbaka mellan förtvivlan, sorg och hopp och tillbaka igen som vore vi utsatta för en sorts emotionell berg och dalbana. Det är en mycket kraftfull och inlevelserik upplevelse och därför också en utmärkt musikalisk dito. Det råder därför heller ingen som helst tvekan om att detta är ett av 2010 års bästa album.

Roger Persson - 20110119