Till att börja med kan man väl inte låta bli att konstatera att omslagsgrafiken är gräslig och horribelt ful! Nu är det ju tack och lov inte den som är det viktigaste i sammanhanget utan hur de musikaliska tongångarna är arrangerade på plattan. Titeln Daugava kommer förresten från namnet på den flod som rinner genom Riga, en plats som väckt inspiration till texterna. Musikaliskt handlar det dock, i mångt och mycket, om musik som tagit sina influenser från irländsk folkmusik och redan i inledningsspåret Farväl Jupiter är detta uppenbart! Det är ett tempostarkt alster vars intro definitivt är en pastisch på den irländska traditionen och oerhört medryckande, åtminstone för oss som är förtjusta i denna stil.

Men inte alla spår på plattan är så där härligt och initialt medryckande. Och tur är väl det, det skapar en variation och gör att plattan växer efter några lyssningar. För ska jag vara riktigt ärligt så var jag allt aningen besviken på den efter min första genomlyssning. Det krävs nästan att den hinner ’växa’ lite så man får med alla nyanserna, musikaliskt och textmässigt. Eller ja.. Jag vet inte om jag hittat alla nyanserna i texterna än! Det brukar vara så med Winnerbäck, undan för undan upptäcker fler och fler gömda genialiteter som först bara tycktes vara torftiga beskrivningar av vardagen.

Ta till exempel den nyligen Grammisbelönade Om Du Lämnade Mig Nu (en duett med Miss Li) som innehåller så sköna poetiska rader som Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu eller Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu eller, varför inte sista versen som verkligen belyser skillnaden mellan ytliga passioner i de första raderna för att sedan övergår till en djupare kärleksbetraktelse.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Men åter till den musikaliska. Förutom den tidigare nämnda irländska ådran finns där mycket återhållsamhet mellan de mer tempostarka låtarna som Farväl Jupiter och Det Blåser Genom Hallen. Den vackra och vemodiga betraktelsen Vad Är Det Som Bekymrar Sara Wehn? är en av dem, Jag Har Väntat På Ett Regn en annan. Jag kan inte påstå att texten i någon av dem är så där rysligt uppenbar, åtminstone inte för mig, men det är å andra sidan lite av deras styrka också, möjligheterna till personlig tolkning utan en massa självklarheter uppställda efter varandra. Dessutom vet jag erfarenhetsmässigt hur svårt det är att rycka ur några enskilda rader för att här belysa dess excellence. Det handlar allt för ofta om progressiva texter som kräver sin helhet för att fungera.

Det man möjligen kan göra är att belysa Winnerbäcks uttryckssätt, till exempel i Innan Mörkret Faller som enligt min tolkning handlar om ett turbulent förhållande, och som kan illustreras genom följande motsägelsefulla rader:

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än

Slutligen kan jag konstatera att jag inte är helt säker på om skivan ’växt färdigt’ eller inte ännu och det är med viss tveksamhet jag delar ut mitt betyg.

Tommy Söderberg - 20080118