2008
CD
Lost Highway B001143402

Lucinda Williams fjärde studioalbum (nionde totalt) på mindre än 10 år är ett faktum, vilket med tanke på hennes tidigare produktionstakt (endast två album vardera på hela 80- resp. 90-talet) antyder att hon nu funnit en plats i livet som främjar hennes artistiska kreativitet på ett aldrig tidigare skådat sett. Faktum är att intrycket förstärks av flera av låtarna på senaste plattan, då flera av texterna faktiskt tyder på att hon numera lever ett lyckligt liv och är nöjd med sin plats i tillvaron.

Men innan vi spinner vidare på den tråden så låt oss först konstatera ett par saker. Musikaliskt så låter det ungefär som det brukar, tung rotrock med skriande gitarrer från gitarrfantomen Doug Pettibone i förgrunden. Givetvis så finns även Rob Burger med som vanligt med sina ruvande orgeltoner i bakgrunden och så tittar det in lite kändisar som Matthew Sweet, Susanna Hoffs, Charlie Louvin och Jim Lauderdale som hjälper till med backing vocals i en handfull spår. Lite mer upptempospår än vanligt är det väl förvisso, men som sagt i stora drag så känner vi igen den country och bluesinfluerade rotrocken från tidigare album.

Men vad som då faktiskt har ändrats en del är som sagt textinnehållet, för det är uppenbarligen en Lucinda Williams som är ovanligt tillfreds med sin tillvaro som möter oss på nya plattan. Spår som inledande Real Love och Honey Bee, båda raka och rättframma rockrökare med rejält bett i gitarrerna, eller ett par stämningsfulla ballader, som den bluesdoftande Tears Of Joy och den smått soulinfluerade Knowing, målar samtliga upp en bild av en person som tror sig ha hittat den sanna stora kärleken, som har hopp om ett bättre och lyckligt liv trots all smärta och elände som ändå finns i världen. Allra tydligast exemplifierar hon denna sin nya livssyn och inställning i den sparsmakade akustiska balladen Plan To Marry där hennes bräckliga men livserfarna och skrovliga stämma, endast ackompanjerad av en ensam akustisk gitarr, förklarar för lyssnaren; War becomes commonplace/secrets overheard/violence big business/and love is just a word/why/why do we marry/why do we fall in love/keep on believing in love/because love, love is a mighty sword/love is our weapon/love is the lesson/and we, we are the conquerors.

Men helt har hon inte lämnat ångest och sorg bakom sig, Circles And X’s är en sorgsen americana-snyftare i halvtempo om ett havererat förhållande, medan honky tonk duetten med Evlis Costello, Jailhouse Tears, är en besk men samtidigt humoristisk titt på hur drogmissbruk kan förgöra ett förhållande, där Costello försöker övertyga om sin nyvunna renhet; I’ll prove it to you somehow/I’m done with every bit/look at me, I’m clean now, medan en desillusionerad Williams helt kallt svarar; You’re so full of shit. Denna duett med Costello är utan tvekan en av plattans absoluta höjdpunkter.

Men trots alla goda låtar som nämnts ovan så finns det en del svagare punkter på den här plattan. Låtarna är inte lika starka rakt igenom hela plattan så som hon skämt bort oss med tidigare, varken musikalsikt eller textmässigt. Ett par slängar åt musikindustrin i Little Rock Star och Rarity känns inte lika angelägna och förmår inte engagera lyssnaren på samma sätt som Williams gör när hon skriver låtar på toppen av sin förmåga, därtill är de alltför musikalsikt och textmässigt slätstrukna, nästan så man som lyssnare får en känsla av avslagenhet i ställer för intresse. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det emellanåt känns som om hon är en smula för rutinmässig för sitt eget bästa. Och riktigt vad hon tänkte när hon bestämde sig för att göra en cover på AC/DC’s It’s A Long Way To The Top begriper jag inte, men i mina öron så är hennes arrangemang inte direkt någon lyckträff.

Men i stora drag så är det här naturligtvis, denna kritik till trots, ändå ett riktigt bra album. För även om det inte är Lucinda Williams på den absoluta toppen av sin förmåga som vi får höra hela tiden på denna platta, så är det ändå tillräckligt bra för att rekommendera till alla tidigare fans, även om den kanske inte direkt kommer att vinna henne några nya beundrare. För, precis som när det gäller John Hiatt, så tillhör Lucinda Williams den där lilla skaran av särskilt begåvade artister och låtskrivare som även när det känns som om de går lite väl mycket på rutin och inte är helt i toppform likväl håller en kvalitetsnivå som kan mäta sig med nästan vilken annan artist som helst. Och för att till slut återknyta till vad som inledningsvis konstaterades, om det är någon som har gjort sig förtjänt av att vara lycklig och slappna av lite så är det väl just Lucinda Williams, för det finns ytterst få som kan matcha den musikaliska gärning som hon presterat genom åren och därmed må hon vara förlåten om hon någon gång emellanåt faller till föga för rutinens lättsamma lockelser. Jag kan bara inte helt släppa den illavarslande känslan av att hon trots allt gör bättre musik när hon mår riktigt uselt…

Roger Persson - 20090126