På sitt sjunde studioalbum fortsätter Jeff Tweedy och hans mannar på det musikaliska spår som de nu följt under i princip hela sin karriär. Vilket förstås betyder att det är musik som flörtar kraftigt med No Depression och alternativ pop och rock, även om jag personligen tycker att de på senare år alltmer har kommit att få en allt kraftigare slagsida åt det senare hållet. Nåväl, alldeles oavsett detta så brukar ett nytt album med Wilco alltid vara en spännande tilldragelse, för är det något som följt låtmakaren Tweedy genom hans karriär så är det nyfikenheten av att alltid vilja pröva något nytt och försöka hitta nya vägar och influenser till sitt musikskapande. Således så kan man aldrig vara helt säker på vad man kommer att få med ett nytt Wilco-album, men det har också alltid varit en del av deras charm tycker i alla fall jag.

På nya plattan så har de i princip gjort allt själva, de spelar alla instrument bortsett från ett par gästspel och de delar på producentskapet med veteranen Jim Scott (som jobbat med alla möjliga, från Black Sabbath och Foo Fighters via Tom Petty och John Fogerty till Sting och Dixie Chicks). Och så har förstås Jeff Tweedy skrivit all musik som brukligt är. Och han förnekar sig inte utan har i vanlig ordning fått till ett såväl omväxlande som intressant låtmaterial.

Som bäst tycker jag nya plattan är när de gör det enkelt för sig genom att göra tydligt popinfluerad och mera lättsmält musik med effektiva refränger som kanske inte är så märklig eller nyskapande men som kan vara ack så hänförande och vacker, mycket tack vare de många gånger ganska avancerade men slagkraftiga arrangemangen. Till dessa hör den mäktiga powerpopen i One Wing (med inte så lite likheter med till exempel Coldplay), även om den metaforiska texten om uppbrott knappast tillhör de mer orginella man har hört från Tweedy, men en effektiv melodi är det onekligen.

Mittpartiet på plattan är utan tvekan dess starkaste, här får vi höra den alldeles underbara lilla duetten med Leslie Feist (som vi ju känner från Broke Social Scene och Feist), en ljuvlig liten lättsam popbagatell med en sympatisk text om att överkomma svårigheter tillsammans. Därefter så slår de till med en riktig heartlanddoftande rockare med ett härligt sväng i You Never Know med en kul text som ifrågasätter värdet i den till synes oundvikliga avighet och motstånd mot det etablerade samhället som dess yngre generation på något sätt alltid verkar åstadkomma.

Här återfinner vi också den briljanta balladen Country Disappeared, en oerhört syrlig betraktelse av vart det amerikanska samhället tagit vägen där även media får sig en rejäl släng av sleven; You’ve got the helicopters dangling, angling to shoot/the shots to feed the hungry weekend news crew anchormen/so every evening we can watch from above/crush the cities like a bug/fold ourselves into each other’s guts.

Även avslutningen på plattan är mycket stark, här finner vi I’ll Fight, som tillsammans med den smittsamt trallvänliga Sonny Feeling är det närmaste vi kommer traditionell No Depression på den här plattan. Den har en mycket stark text som handlar om att inse konsekvenser av sitt val berättat utifrån ett perspektiv från en soldat som slås för sitt land någonstans långt borta, en återigen ganska rysande kommentar till dagens USA. Och så måste jag hylla den briljanta Everything Everything som avslutar plattan också. Det är en magnifik variant på den klassiska pianodrivna powerballaden, en oemotståndlig och på samma gång bitterljuv och hoppfull betraktelse av livets förgänglighet; Everything alive must die/every building built to the sky will fall/but don’t try to tell me my everlasting love is a lie.

Tyvärr visar det sig också att mellan dessa toppar så finns det ett par ganska djupa dalar också, särskilt i början på plattan. Här får vi antal spår där man experimenterar lite mer och söker annorlunda och alternativa musikaliska vägar, tyvärr vid ett par tillfälle med ett inte särskilt lyckat resultat. Flera av de mer skramliga och alternativa rocklåtarna låter i mina öron sökta och ansträngda, även om de inledande Wilco (The Song) och Deeper Down faktiskt tar sig en hel del för varje gång jag hör dem. Detta inte minst tack vare de intressanta texterna om vad man kan göra mot depressioner och meningslöshet där de i den förstnämnda helt fräckt föreslår att lite lyssnande på Wilco skulle kunna göra susen . Men detta faktum hjälper inte Bull Black Nova från att låta obekväm och ansträngd i sin alternativa indoerockskostym, medan Solitaire är ett förvisso anspråkslöst och sympatiskt försök att få till en folkdoftande ballad som dock mest känns fadd och oinspirerad både vad gäller text och musik.

Men allt som allt så är det här ett album som hela tiden växer och blir starkare för varje genomlyssning, vilket är ett av de bästa betyg som musik faktiskt kan få. För även om jag nog var en smula besviken efter den första genomlyssningen så är jag desto mer begeistrad nu efter ungefär ett halvdussin. Det här är i vanlig ordning när det gäller Wilco ett eklektiskt album, omväxlande och underhållande utan att bli så pass spretigt att det blir en belastning. Visst finns det några smärre brister men i det större perspektivet spelar dessa betydligt mindre roll. Det tog ett tag för mig att inse det, men det här är utan tvekan ett riktigt bra album som vi nog måste räkna till Wilcos bättre.

Roger Persson - 20090826