Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterliggare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!

Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

20100404 - Tommy Söderberg