|
||
|
 |
|
 |
||
| Under drygt 20 år så har Too Slim (eller Tim Langford som han egentligen heter) och hans Taildraggers jobbat med sin bluesmusik och sakta men säkert gjort sig ett namn som ett mycket respektabelt och pålitligt bluesband. Numera har de också en väldigt stabil och lojal fanskara, även om de faktiskt har rönt betydligt mer framgång i kontinentala Europa än på hemmaplan i Spokane, Washington. Detta är, om jag har räknat rätt, deras elfte studioalbum och därför finner jag också anledning att hysa en hel del förhoppningar på detta album, även om det faktiskt är första gången som jag personligen stiftar bekantskap med just detta band. Och visst visar det sig också tämligen omgående att det här är musiker som har koll på fundamenten för hur man åstadkommer god och solid bluesrock. Det är musik som rör sig i samma härad som exempelvis Walter Trout eller Mason Ruffner och även med lite element av både Stevie Ray Vaughan och George Thorogood emellanåt. Vilket betyder att det handlar om tung, rå och oborstad, gitarrdriven bluesrock. Sättning är den klassiska för ett bluesrocksband, det vill säga gitarr (spelad av Too Slim själv), medan ”svanssläparna” Dave Nordstrom och Rudy Simone står för bas respektive trummor. Emellanåt stöttas de också av lite hederlig Hammond från producenten och tillika inspelningsteknikern Todd Smallwood medan systrarna Mattioli hjälper till med körsång. Det här är inte musiker med långa eller överdrivet imponerande meritlistor, men det spelar ingen roll för de vet då verkligen hur man spelar effektiv bluesrock. Bandet är på det hela taget mycket tajt och Slim själv undviker tacksamt att sväva ut i några alltför vidlyftiga soloexkursioner på gitarren, trots att han utan tvekan är en mycket kapabel gitarrist. De solon han de facto ger sig i kast med är istället väl avvägda och precisa utan att störa det musikaliska flytet, något som fler bluesgitarrister borde ta lärdom av. Samtliga 11 spår är skrivna av Slim själv och det är i stort sett mycket goda låtar, dessutom med riktigt hygglig variation, som han har åstadkommit. Vi bjuds direkt i inledningen på en rejäl adrenalinkick som tangerar gränsen för gammal hederlig bluesinfluerad hårdrock i form av When You Love Somebody, medan både titelspåret, Last Train och Devil In A Doublewide är svängande korsningar av sydstatsrock och blues som ovan nämnde Mason Ruffner eller Drive By Truckers gör så bra. I några spår, som This Phone och Throw Me A Rope så blir musiken ytterligare lite mera rootsinfluerade när element av countryrock används för att krydda anrättningen ytterligare, dessutom till mycket god effekt. Sistnämnda visar för övrigt också att bandet klarar av lugnare material på ett mycket respektabelt sätt, precis som de mer traditionella bluesballaderna, som den lätt soulinfluerade Bottle It Up och avslutande The Light. I sistnämnda låt har man för övrigt överlåtit sången till Lauren Evans som normalt sett är en mycket anlitad körsångerska (Luther Vandross, Chaka Khan, Isley Brothers), även här med mycket lyckat resultat. Så, rent musikaliskt sett så är detta egentligen ett alldeles utmärkt bluesalbum, men det finns trots allt ett problem som i alla fall undertecknad har svårt att helt bortse ifrån. Och det gäller texterna, som tyvärr i alldeles för stor utsträckning präglas av trötta klichéer och uttjatade banaliteter. Visst, då och då får Slim till några riktigt underhållande one-liners, som i Last Train där han försöker säga något fyndigt om världens erbarmliga moraliska och politiska tillstånd och konstaterar att; Feel like I’m riding on the last train, and Hunter S. Thompson is the engineer…, bara för att direkt i nästa vers istället få till en fånigt naiv politisk betraktelse, komplett med ett av de mest löjeväckande sökta nödrim jag hört på länge; The Chinese they don’t like the Dalia Lama, those people in France, really like our guy Obama. Tyvärr så går som sagt detta problem, om än inte lika dramatiskt som i ovanstående exempel, igen i flera av texterna. Budskapet i When You Love Somebody består av att konstatera att när man verkligen älskar någon så spelar inget annat någon roll (hmm, har vi inte hört det förut…?), medan Devil In A Doublewide beskriver drogmissbruk som en kvinnlig (naturligtvis!) metafor för djävulen. Och som lök på laxen så visar sig avslutande The Light vara en sån där nyfrälst hallelujadoftande hyllning till Jesus helande kraft som i alla fall jag bara inte står ut med att lyssna på utan att i närmaste börja ulka av illamående. Mera texter som utmynnar i dylikt religiöst frälsningstrams återkommer dessutom också i flera låtar med tarvliga titlar som Been Through Hell, Peace With The Maker och den pekorala Testament med hejdlösa plattityder till textrader som ”This leaden winter seems to have no end/will we ever see the sun again” och ”give me strength, so I can take the pain/give me vision, through the black and rain”. Detta gör att jag har ovanligt svårt att veta hur jag faktiskt ska förhålla mig till den här plattan. Å ena sidan så består den av utmärkt tung och råbarkad gitarrdriven bluesrock som är ypperligt framförd på precis det sätt som jag vill ha den och som jag därför väldigt gärna lyssnar till om och om igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att reta mig på de trötta och klichétyngda texterna, även om Slim, med sin skrovliga, ärrade röst, och hans mycket tajta och effektiva kompband framför dessa banala trivialiteter på ett sätt som jag inte kan beskriva som annat än genuin inlevelse. Men till slut så tycker jag nog ändå att den utmärkta musiken och dess eminenta framförande vinner en arbetsseger som gör att jag i just detta specifika fall kan ha lite större överseende med textmässiga brister än vad som är brukligt. Så
till slut så visar det sig då alltså i alla fall att
detta är riktigt bra bluesrock, om än på lite andra
premisser än vad jag normalt använder. För det visar
sig nämligen också att ibland så mår även
en överanalyserande textnörd som undertecknad bra av att vara
mindre rigid i sina bedömningsgrunder och låta själva
musiken tala lite mer istället. Därför blir betyget trots
allt, kanske något förvånande och då inte minst
för mig själv, högt. Och ni som över huvud taget
inte kan, vill eller orkar finna något nöje i att, som undertecknad,
hålla på och traggla med petiga textanalyser kan istället
se fram emot en högtidsstund med ypperlig bluesrock av bästa
märke. Roger Persson - 20090809 |
||
Too
Slim And The Taildraggers: