2010
CD
Perpetual Obscurity Records

Paul Thorn är en artist som sakta men säkert har tagit upp större och större plats i mitt, ska vi kalla det, ”musikmedvetande” genom att under flera år ha producerat en räcka utmärkta album och hans sjätte och senaste är inget undantag. Det är i sedvanlig ordning rejäl rotrock som hämtar inspiration från både heartlandrock och klassisk rock n’ roll såväl som country och soul när andan faller på.

Flera av musikerna känner vi igen från Thorns tidigare alster, och det hörs, det är ett tajt och säkert band som lägger ut en utmärkt musikalisk grund för Thorn att presentera sina låtar på. För det är fortfarande så att hans absolut främsta kvalitet är de fantastiska låtar han skriver och fan vet om han någonsin har varit bättre än vad han nu är. Som vanligt har han förstås haft en hel del hjälp av sin gamle låtskrivarkollega Billy Maddox, men hälften av spåren har Thorn skrivit helt på egen hand.

Och det är ett knippe fascinerande historier som han berättar, kryddade som de är med Thorns speciella, lite råa men samtidigt också hjärtliga humor som i kombination med hans varma och raspiga, maskulina barytonröst resulterar i ett oerhört jordnära och innerligt framförande av de ofta mörka och sorgliga historier som han förmedlar. Men hans historier kännetecknas också av att man alltid får uppfattningen av att de handlar om riktiga människor och händelser, vare sig de är självupplevda eller handlar om andra livsöden.

Ett tema som ständigt, av förklarliga skäl, har återkommit i Thorns musik är hans sammansatta förhållande till gudfruktighet och, ska vi säga, mera moraliskt tvivelaktig praktik. Den tunggungande, heartlandflörtande rotrocken i titelspåret är ett utmärkt exempel på detta då den handlar om Thorns uppväxt och hans förhållande till sin far (som ni kanske vet var präst) och dennes broder som faktiskt under en period var hallick. En, som det visar sig, inte helt enkel men också oerhört lärorik upplevelse för en ung man; My daddy had a Cadillac, my uncle drove a Ford/one was Satans angel, and one worked for the Lord/they had some hard earned wisdom, they both became my teachers…they were turning out young bitches, and converting young believers/I was learning from the masters, pimps & preachers/one drug me through the darkness, one led me to the light/one showed me how to love, one showed me how to fight.

I Thorns historier så är människorna komplexa individer som varken är endast goda eller onda, som varken gör bara rätt eller fel utan är som människor mest är, det vill säga lite av varje och starkt påverkade av omständigheter och omgivning. Som den lätt uppgivne och frustrerade mannen Thorn porträtterar med sedvanligt effektiv humoristiskt skärpa i den tunga, gitarrdrivna rotrockaren Weeds In My Roses; There’s weeds in my roses/ don’t need no fertilizer, or garden hoses/bring me a ho, there’s weeds in my roses, som naturligtvis inte har något med trädgårdsskötsel att göra utan handlar om en otrogen kvinna; I can’t sleep, I’m such a wreck/she’s got a hickie, on her neck/I’m gettin’ worried, I’m gonna buy/some Jezebel pesticide.

Mera på temat andlighet kontra tvivelaktig världslighet får vi i honky tonk-tårdryparen Tequila Is Good For The Heart där Thorn, uppkäftigt men ärligt, konstaterar att böner inte är lika effektivt mot hjärtesorg som alkohol; I cried out Father forgive me/but when prayer only takes you so far/I’ve found tequila is good for the heart. Och brustna hjärtan har väl sällan skildrats mera naket och gripande än i den bitterljuva balladen Love Scar där en kvinna ständigt påminns om sitt genom en särdeles ogenomtänkt tatuering hon skaffade på grund av en ”smooth talking” kvinnotjusare; that silver tounged devil inspired that love scar on her arm/he said ”if I could be a tear rollin’ down your cheek/and die on your lips my life would be complete”/the words that he said really hit her in the heart/so now she’s living with a love scar.

Visst, det finns utrymme för lite positivare tongångar också, till exempel i den lätt Cajun-influerade Better Days Ahead, eller uppmaningen till all världens religiösa förkämpar att sansa sig för att åstadkomma en bättre värld i You Might Be Wrong, men det är de mörkare och komplexare tongångarna som dominerar. För i Paul Thorns värld är det inte alls självklart vad som är rätt och riktigt, vilket han själv funderar kring i alt-country inspirerade I Hope I’m Doing This Right, eller när han funderar kring släkt och vänner i den svängande rock n’ roll pastischen I Don’t Like Half The Folks I Love; God knows they’re all dear to me but if the truth be told/I like it when they come but love it when they go.

Men det är ju också så som livet är, ibland upp, ibland ner och ofta någonstans mittemellan utan att man riktigt säkert vet hur eller varför man hamnade där man är eller man känner som gör, men man kämpar vidare så gott det går ändå. En insikt som han effektivt fångar med osviklig precision i den avslutande, underbara souldränkta balladen That’s Life. Och idag finns det ytterst få låtskrivare och artister som är bättre på att fånga och förmedla livets komplexitet och strapatser på ett så underhållande och innerligt sätt som Paul Thorn gör.

Genom åren av musiklyssnande så har man (i alla fall undertecknad) många olika favoriter. En del kommer och går medan andra visar sig mer ”seglivade” och det är ju oftast de senare som efterhand verkligen kommer att räknas till det som man kallar favoriter. En del faller man för direkt medan andra får slita mer och liksom arbeta sig fram till lyssnarens musikaliska hjärta. Paul Thorn är, som tidigare konstaterats, en artist som när det gäller undertecknad har tagit sig dit via den senare vägen, men med detta album så vågar jag också påstå att den plats han tagit bland mina favoriter nu är fast cementerad för en lång tid framöver. Och det är dessutom, om det nu inte skulle vara uppenbart redan, inte bara Paul Thorns bästa album utan också ett av årets bästa album. Kanske till och med det allra bästa…

Roger Persson - 20101129