2008
CD
Perpetual Obscurity Records POR20089

Titeln på Paul Thorns femte studioalbum syftar på hemstaden där han växte upp och på hur långt han kommit i sitt liv sedan dess. Under sin livstid har pingstpastorsonen från Tupelo hunnit med att vara såväl möbelsnickare som professionell boxare innan han blev musiker och låtskrivare. Det är ur denna rika livserfarenhet som Thorn hämtar inspiration till sitt musikskapande och han berättar historier direkt ur livet som känns angelägna och verklighetstrogna, inte sällan kombinerat med en smått cynisk, ibland nästan rå, humor.

Musikaliskt tar han här ett steg tillbaka till mer traditionell heartland- och rotrock som på sina tidigare plattor jämfört med det senaste albumet Are You With Me från 2004 som var en utflykt i soulens tecken. Tänk tidig Springsteen eller Mellencamp av det lite ruffigare slaget och du har klart för dig ungefär vad det handlar om. Med sig har samma musiker som på de senaste plattorna och det märks att det är ett samspelt gäng det handlar om, framförandet är på det hela taget tajt och ytterligt kompetent.

Som vanligt har Thorn i stor utsträckning tagit hjälp av Billy Maddox när det gäller låtskrivandet och de håller samma höga klass som de brukar. Texterna överlag består i stor utsträckning av både desillusionerade och sorgliga historier, alltid drabbande men ofta också begåvade med en humoristisk tvist som gör dem lite mer uthärdliga. Ett exempel är Everybody Wishes vilken är traditionell, medryckande upptempo heartland rock av det slag som påminner om Springsteen i högform, men med en mycket besk text som beskriver några sorgliga livsöden där hoppet om den amerikanska drömmen förbyts till brustna förväntningar och stora besvikelser, som t.ex. historien om ”the next big thing” som inte alls blev någon ny stor rockstjärna; ten years of nightclubs he burned out and gave up/now he’s in the mall selling shoes.

Mera tragedier och besvärligheter avhandlas i titelspårets råa, gitarrdrivna rotrock, där en punktering och ett erbjudande om hjälp från en vacker kvinna leder till oanade konsekvenser som hämtad ur en gammal film noir-historia. Både Crutches, som avhandlar svårigheterna med att försöka ta sig ur drogmissbruk, och It Don’t Get Better Than This som berättar om närmast resignerade försök att blåsa liv i en falnad kärlek, har paradoxalt men till mycket god effekt försetts med närmast glättigt trallvänliga och popinfluerade melodislingor, och är vidare exempel på Thorns sinne för att integrera humor mitt i allt allvar utan att det marginaliserar ämnenas angelägenhet.

Men det finns även ljuspunkter i tragedierna, inte minst i I’m Still Here, en lätt gospelinfluerad och gladlynt roadhouseblues med hög stampataktenfaktor och med en nästan makaber text som handlar om att alltid försöka se det positiva i tillvaron, oavsett om det gäller att se grannen bli överkörd när han hämtar posten eller när han fick stryk av mobbare i skolan. Även den likaledes gospelinfluerade (influenser som ständigt återkommer i Thorns musik, sannolikt ett arv från hans far) bluesrocken i What Have You Done To Lift Somebody Up är en hoppfull historia som predikar att det trots allt går att göra världen till en lite bättre plats om vi bara anstränger oss lite mer.

Alla dessa betraktelser levereras av Thorns passande väderbitna och erfarna, rossliga röst med en lite släpig och lätt mumlande sångstil, som en manlig version av Lucinda Williams ungefär, och den passar texternas innehåll som hand i handske, inte minst i de mer lågmälda låtarna. Den melankoliska längtan i Burning Blue framställs i en precist lagom avvägd kombination av självömkan och insikt om det menigslösa i ett fortsatt trånande efter en svunnen kärlek. Men min personliga favorit bland alla dessa utmärkta låtar är nog ändå den klassiska soulballaden A Woman To Love, en sympatisk historia om emotionell mognad där Thorn går från att i ungdomligt oförstånd och naivitet tro att lycka springer ur materiella tillgångar; fearless and sixteen, and I prayed for a car/I thought that freedom was a 69 Dodge, till insikten att dessa är tämligen betydelselösa utan någon att älska.

Att Paul Thorn är en särdeles begåvad låtskrivare och artist visste jag sedan tidigare och det är därför ingen överraskning att detta är ett utmärkt album, utan det är snarare så att jag närmast hade blivit besviken om det inte hade varit riktigt bra. Det finns egentligen inga svagheter på detta album men om jag nu tvunget ska hitta något att anmärka på så får det bli att han gott kunde ha tagit med ytterligare ett par lågmälda, soulinfluerade låtar eftersom han gör dessa så förbaskat bra (vilket han visade med all önskvärd tydlighet på sitt förra album) på bekostnad av ett par av de förvisso bra men trots allt kanske ändå en smula slätstrukna rocklåtar som jag inte har bemödat mig med att omnämna. Men va fan, man kan ju å andra sidan heller inte få precis allt varje gång.

Roger Persson - 20080328