Rob Thompson:
Dust

2010
CD
Angel Air Records SJPCD342

Det brittiska bandet The Storys släppte tidigare i år sitt tredje album Luck och bestämde sig sedan också för att det nu får vara nog, för trots att en i stort sett enig kritikerkår hemma i Storbritannien hyllat dem så uteblev kommersiella framgångar. Men inget ont som inte har något gott med sig, för detta beslut har också fört med sig att vi nu istället får njuta av deras lead-gitarrists Rob Thompsons solodebut Dust.

Och vilken debut det är sen! De av er som har hört The Storys kommer att känna igen mycket (inte så konstigt med tanke på att två av de förra kollegorna från The Storys, Alan Thomas och Andy Collins, medverkar flitigt här) av deras behagliga och mycket melodiösa, softa västkustdoftande rock och pop. För det här är musik som stöps i ett gränsland där klassisk gitarrpop och soft rock helt sömlöst sammanfogas till en oerhört potent och tilltalande musikalisk mix som är snudd på oemotståndlig. För den som söker referenser så kan man höra tydliga ekon av såväl klassisk brittisk pop a la 10cc som Eagles lite tyngre västkustrock.

Musikaliskt är det toppklass från början till slut och producentansvaret har Thompson delat på med Tim Hamill (som för övrigt också spelar trummor på plattan) och det har de gjort mycket förtjänstfullt. De har skapat en härligt avslappnad och tillbakalutad, lite lätt varm, ljudbild som försiktigt smyger fram och nästan lite urskuldande presenterar musiken för lyssnaren. Det betyder dock inte att det är en avskalad eller återhållen produktion, för det är samtidigt en fullödig och ganska maffig ljudmatta innehållande många instrument med gitarrer i stämmor, där keyboards ofta får centrala roller, ibland också kompletterad med stråkar, som skänker musiken en välgörande tyngd. Och så får vid ett par tillfällen i ett par lite längre låtar höra att Thompson också är en riktigt vass gitarrist i ett par mycket snygga och välavvägda solon. Det är faktiskt så att jag är oerhört imponerad av denna produktion som lyckas kombinera dessa egenskaper, att på samma gång vara både pampig och så lättsamt behaglig, på samma gång både silkeslen och kraftfull, fylld av affekt utan att bli påträngande. Det är en mycket svår balansgång som de lyckas alldeles förträffligt med från första tonen till den sista och det är en starkt bidragande orsak till den vackra, poetiska själfullhet som musiken besitter.

Dessutom så är denna produktion precis rätt inramning för Thompsons utmärkta låtar (samtliga är egna kompositioner, även om han har fått hjälp med hälften av dem). Det är musik som har stora emotionella förtjänster, som lever högt på storvulen melankoli och inte minst sina melodiska kvalitéer. Thompson skapar sinnrika melodier som kanske inte är så uppenbara med refränger som fastnar omgående, men ge dem tid så kommer du underfund med dem. Det betyder också att du inte tröttnar på musiken utan att den förblir intressant och givande oavsett hur ofta du lyssnar, ja till och med bättre för varje gång.

Det är som sagt breda, storslaget melankoliska och lite lätt modstulna känslor Thompson målar upp när han skriver sin musik, både vad avser text och musik. Det är musik med betydande poetiska kvalitéer, lite i samma anda som två andra av mina favorit-singer/songwriters, Peter Bruntnell och Justin Rutledge. Fast Thompson är lite mer sansad och lite mindre kryptisk en dessa båda herrar, men när det gäller känsla och inlevelse så levererar han snudd på samma klass med sina lite mer direkta och lättillgängliga texter. Texter där han bjuder på små filosofiska, ofta vemodiga, funderingar och betraktelser av livet och kärleken, allt mycket anspråkslöst men också jordnära och mycket sympatiskt.

Den här plattan innehåller bara 9 spår, vilket i praktiken bara är 8 eftersom den avslutas med en så kallad ”radio edit” av titelspåret som inleder plattan (och den enda skillnad som jag har lyckats upptäcka är att den är kortare än den första versionen), och tar slut redan efter drygt 40 minuter. För det här faktiskt en av de sällsynta ögonblick då jag bara vill höra mer och tycker att musiken tar slut alltför tidigt. Men å andra sidan så är ju 8 låtar av snudd på förnämsta klass inte illa alls och för en gångs skull så tänker jag inte framhålla någon före de andra, för de är verkligen utmärkta allihop.

Det är synd att inte detta album dök upp redan i somras, för då hade det varit givet som soundtrack till lata dagar på stranden eller som den perfekta stämningsfulla avslutningen på ljumma sommarkvällar. Fast den funkar förstås precis lika bra som värmande underhållning i höstrusket. För det här är utmärkt västkustinspirerad soft rock och pop, bland det bästa jag har hört på länge faktiskt. Räkna med att detta album kommer att ligga högt upp på listorna när musikåret 2010 ska summeras.

Roger Persson - 20101118