Country-trash-punk-rock. Sug på det epitetet ett tag. Lite svårt att få ett grepp om vad som egentligen avses? Ändå så kan jag inte komma på ett bättre sätt att beskriva vad The Bosshoss sysslar med än denna, deras egen, benämning på deras musik. Såvida ni inte har hört gamle Social Distortion-sångaren Mike Ness soloprojekt, för då har ni en bra uppfattning om vad det handlar om. Vilket vill säga en hejdlös blandning av rockabilly, country, punk och skramlig garagerock ungefär (se där, jag lyckades få till ytterligare en hyfsad beskrivning i alla fall!).

The Bosshoss kommer från Berlin och detta är deras fjärde album på lika många år. De började sin karriär 2004 och gjorde sig snabbt ett namn i Tyskland genom att göra covers på bland andra Britney Spears och Outkast i sin egen speciella stil, komplett med full westernutstyrsel med gigantiska hattar som kronan på verket. Det är uppenbart att de har baserat sitt musikskapande på en god portion med humor och självironi, vilket i detta fall visar sig falla riktigt väl ut.

Men tro nu inte att det här är något plojband som mest försöker vara roliga utan att egentligen kunna spela och sjunga, för så är verkligen inte fallet utan de klarar båda sakerna med den äran och det är uppenbart att det handlar om professionella musiker som är seriösa med det de gör, även om det i detta fall råkar vara musik som är avsedd att vara kul. Och precis som de gjort tidigare så lyckas de även den här gången få till några riktigt underhållande covers. Tony Joe Whites Polk Salad Annie förvandlas till gungande rockabilly a la Mystery Train medan Depeche Modes Everything Counts låter som en sorts mamboinfluerad storbandsswing-rock som Rick Vito eller Brian Setzer ibland också sysslar med. De har också gjort rasande rolig countrydoftande rockabillysversion av Snoop Dogs Drop It Like It’s Hot som de amerikanska tokrockarna i The Tractors hade varit stolta över och som utan tvekan är en av plattans absoluta höjdpunkter. Även Plastic Bertrands gamla 70-talshit Ca Plane Pour Moi visar sig funka alldeles utmärkt, komplett med gästspel från upphovsmannen själv.

Annars dominerar eget material på den här plattan, 10 av de femton spåren är skrivna av bandledaren Hoss Power (namnet är, precis som för de övriga medlemmarna, taget om det var någon som undrade) och de håller för det mesta riktigt bra kvalité de också. Genomgående hålls ett högt tempo med utpräglat humoristiska, hårdkokta texter, som i inledande titelspåret som kan ses som lite av en deklaration av vad det är stävar efter; no mercy for the fucked up phonies/no mercy for the pop star schnooks…we’re the stallion battalion/to the flesh, blood and bone we’re 7 in a million/on a high speed power rage, looking for action.

Och på det spåret fortsätter de rakt igenom hela plattan utan att egentligen lätta på pedalen i någon större utsträckning. Det är nästan genomgående högoktanig och mycket underhållande countrypunk i rockabillystuk med humoristiska texter som serveras. Bland de bättre som inte redan nämnt finner vi också den hårt svängande outlawcountry-hårdrockaren Truck ’N’ Roll Rules och den våldsamt roliga 50-talsinfluerade Ricky Nelson-pastischen High om en (alltför?) vild kväll på stan; wake up in the morning, wondering where you are/thinking to yourself, well, this is not my car!/you’re trying hard to remember, what was going on/oh yeah, the night out with the boys/and the weed that was a little too strong. Till de absoluta höjdpunkterna hör också den medryckande Goodbye Mary, en oerhört lyckad korsning av klassisk brittisk gitarrpop a la Oasis och countryrock som har en refräng som är en av de effektivaste jag har hört i år.

Det finns dock några spår på första halvan av plattan som inte riktigt håller samma klass som resten av materialet och som också påvisar att deras annars så lyckade formel också snabbt kan kännas en smula begränsad och som lite fantasilöst upprepande när den inte funkar helt ut. Detta drar därför ner slutbetyget en smula och det hade nog varit bättre om det kapat bort några spår, det hade sannolikt givit en kvalitetsmässigt mer homogen platta. Men nu skiter vi i det och koncentrerar oss på det positiva istället, för det är ändå i det stora hela en riktigt upplyftande lyssningsupplevelse. The Bosshoss fortsätter i samma fotspår som tidigare The Detroit Cobras och Sarah Borges har vandrat i, de gör alla rock’n’roll som man blir på bra humör av att lyssna på och som svänger så hårt att man nästan blir yr. Roligare än så här blir inte musik just nu, och en lyssning rekommenderas därför å det varmaste.

Roger Persson - 20080909