Titeln på The Bittersweets andra album är mer än bara en teatralisk titel, det är mer en biografisk beskrivning av bandets historia så här långt. För den talar nämligen precis om vad som hände inför detta, deras andra album, de lämnade San Francisco till förmån för Nashville, och passade samtidigt också på att banta ner antalet gruppmedlemmar från fem till tre. Det handlar alltså om ett, i dubbel bemärkelse, verkligt farväl som de knyter an till här.

Musiken de framför kan beskrivas som alternativ country med ett par stänk av pop, huvudsakligen av den melankoliska modellen men den har även inslag en mer dramatisk och pompös karaktär. Det slutar med ett musikaliskt anslag som påminner en hel del om Brandi Carlile och Maria McKee, om än lite mer saktmodiga och sansade och med mera uttalade countryinfluenser än dessa, men de rör sig definitivt i samma härad.

På det här albumet har de också tagit hjälp av några av Nashvilles bästa studiomusiker som utmärkte steelgitarristen Russ Pahl, David Jacques och Lex Price som för övrigt också har producerat och gjort det riktigt bra dessutom. Annars verkar det vara gitarristen och keyboardisten Chris Meyers som i mångt och mycket leder gruppen, då han har själv har skrivit inte mindre än nio av de elva originalen på plattan, medan han fått hjälp av ljuvliga sångerskan Hannah Prater på ett spår. Prater har själv skrivit det sista bidraget, medan den tredje medlemmen Steve Bowman mer verkar hålla sig i bakgrunden som gruppens trummis och bakgrundsångare.

Det här är i stora stycken ett mycket emotionellt laddat och bitterljuvt album, där Hannah Praters ljuva och väna stämma, som en korsning av Nanci Griffith och Jewel med ett stänk av Kasey Chambers ungefär, smeker fram Meyers intelligenta och mogna men också ofta tungsinta texter. De flesta låtarna masar sig framåt i ganska makligt halvtempo, det är sällan som tempot höjs i någon större utsträckning. Men det gör mindre, då låtmaterialet allt som oftast är riktigt bra och med ett sådant finkänsligt och emotionellt kraftfullt instrument som Praters röst till sitt förfogande så åstadkommer de musik som känns angelägen och som berör verkligen lyssnaren.

Till de bättre spåren hör de lite mer tempofyllda och popinfluerade Wreck och Birmingham, som båda tar upp problematiken kring hur svårt det kan vara att släppa taget i ett förhållande och gå vidare, även när man vet att det bara kommer att gå åt skogen om man fortsätter. Prater förmedlar känslan av maktlöshet och uppgivenhet som ibland infinner sig när vi inte klarar att hantera våra känslor med en hudnära inlevelse som inte går att värja sig emot, med god hjälp av Meyers uttrycksfulla och åskådligörande texter, till exempel i nämnda Birmingham; damn if I could just say no/holding your heart in my hands/oh if I could just let go/I could break this spell and it would have been easier.

Flera utmärkta låtar är den sorliga och skrämmande historien om självmord i balladen 45 och inte minst i den påträngande ensamheten och saknaden efter en svunnen kärlek i countryrockaren Tidal Waves. Denna får en stark suggestiv inramning av ett bländande gitarrtremolospel och en svepande steelgitarr som förstärkning till den stämningsmättade texten; sitting alone crying all my tears/oh, it’s so hard these days/I lie awake and see the tidal waves/and sit on the roof and think of all I did/and do to you. Även avslutningen på plattan är magnifik, med två gripande ballader i form av titelspåret, en mäktig powerballad som är ett känslosamt farväl till den gamla hemstaden och vänner, och den lågmälda antikrigsappellen When The War Is Over.

I dessa låtar, när The Bittersweets visar sig från sin allra bästa sida, så är det inte mindre än briljant alt.country-pop som de presterar. Det är därför lite tråkigt att behöva konstatera att de inte lyckas hålla formen rakt igenom hela plattan. Därtill finns det en handfull låtar som inte riktigt håller måttet, absolut inte dåliga på något sätt men som ändå framstår som lite för tama och intetsägande. Det hade sannolikt inte skadat om de hade försökt variera sig lite mera än de faktiskt har gjort, lite experimentlusta är ofta ett gott recept för att bryta upp en hotande enformighet. Men det är ändå en randanmärkning i sammanhanget, för totalt sett så är plattans förtjänster betydligt större än dess brister. Därför utfärdas en varm rekommendation av denna platta till alla som gillar lite modernare och popinfluerade alt.countrytongångar, eller egentligen till alla som gillar country över huvud taget. Det må inte vara helt traditionell country som The Bittersweets bjuder på, men det är icke desto mindre en av de bästa countryplattorna från 2008.

Roger Persson - 20090208