Americana är ett vanskligt begrepp att handskas med, då det kan betyda lite olika saker beroende på sammanhanget. Oftast försöker jag när jag skriver här använda det i betydelsen countryrock, men det finns ibland anledning att använda det i det större bredare perspektivet där man sammanfattar alla former av rootsinfluerad musik i begreppet. Det här är ett sådant tillfälle då det känns lämpligt, för jag vet annars inte riktigt hur jag ska beskriva musiken som The Band Of Heathens åstadkommer på detta, deras tredje, studioalbum.

För här finns det verkligen lite av varje från i princip alla rootsgenrer som man kan tänka sig, när de helt hämningslöst tar sig an såväl country, folk, soul som rock och inte minst blues i olika konstellationer. Det hela utmynnar i en härlig musikalisk brygd som är omväxlande, extremt underhållande och svängig, men som ändå lyckas få till en sorts röd tråd i form av sydstatsanknytningar som hela tiden återkommer i musiken, antingen i textmässig eller direkt musikalisk form.

Således lyckas herrarna i TBOH med konststycket att framstå som mycket varierade utan att bli spretiga eller tappa fokus, utan här finns det hela tiden klara idéer om vad man vill åstadkomma som är lätta för lyssnaren att följa och som, enligt mitt tycke, ökar förståelsen för, och därmed också behållningen av, musiken radikalt. Och man lyckas i princip utan undantag med att genomföra dessa också på ett alldeles utmärkt sätt rakt igenom hela plattan.

De allra flesta låtarna är skrivna av någon av de tre förgrundsfigurerna i bandet, Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordy Quist, och dessutom delar dessa tre på sångansvaret, förutom att de spelar alla gitarrer och de flesta keyboards. Fast de hade förstås inte kommit så långt utan den superba rytmsektion som John Chipman (trummor) och Seth Whitney (bass) utgör, då dessa lägger ut en av de mest effektivt tunggungande musikaliska grunder som jag har hört på bra länge. Och så har de spelat in albumet i Austin under överinseende av den lokala producentlegenden George Reiff, vilket förstås bara är ytterligare lök på den här utsökta laxen om man så säger.

Och som sagt, det här svänger så in i helvete rent ut sagt, jag kan inte komma på något annat rättvisst sätt att beskriva det på. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om klassik southern soul som i The Other Broadway eller när de slår till med pumpande funky rhythm & blues i Enough (med en mycket syrlig text om människans till synes omättliga girighet) och den något annorlunda kärleksförklaringen I Ain’t Running.

Vi får också lite gitarrdriven countryrock med en lätt folklig touch som akompanjerar de nostalgiska minnesbilderna av en svunnen kärlek i Polaroid, medan kärleksförklaringen Gravity osar av klassisk rotrock a la The Band. Mera av deras inre bluesmän får vi träffa direkt i de två inledande spåren, den suggestivt tunggungande sydstatsbluesrocken Medicine Man, vars smarta hårdkokta text syftar på en droglangare och i den grymt svängande juke joint bluesen Should Have Known.

Och i slutet får vi ett par New Orleans-inspirerade bluesnummer i form av den akustiska folkbluesen Gris Gris Satchel och Hurricane (den enda covern på plattan), en mäktig gospelanstruken, släpande swamp blues med en drabbande historia om en ärrad New Orleans-bos pricksäkra visioner om en kommande orkan; I don’t mind the strain of the hurricane/they come around every June/high black water, a devil’s daughter/she’s hard, she’s cold, and she’s mean, och det är förstås Katrina som åsyftas.

Det här är utan tvekan ett riktigt toppalbum, sannolikt ett av årets bästa, men det finns en liten stackars detalj som hindrar mig från att dela ut det högsta betyget och det är sången. Inte för att det är något egentligt fel på den, de är allesammans mycket kompetenta och dugliga sångare som väl förmår förmedla sångernas innebörd på ett relevant och inlevelsefullt sätt. Men när jag hör blue eyed soul och rhythm & blues av sådan här superb kvalité som TBOH presterar här så kan jag bara inte låta bli att undra hur det hade låtit (och underförstått då också hur mycket bättre det hade blivit) med en Delbert McClinton eller Solomon Burke istället.

Löjlig kritik kanske, för vem har egentligen en rimlig chans att mäta sig med dylika legendarer kan man ju fråga sig? Men alla har vi våra måttstockar som vi använder för våra bedömningar och detta är en mina allra viktigaste och betydelsefulla. Men när man i det större perspektivet bortser från denna petitess så är det bara att gratulera herrarna från Austin till ett särdeles lyckat album med musik som är inspirerande, tänkvärd, oerhört underhållande och grymt svängande. Det går ju inte att begära mycket mer än så, eller hur?

Roger Persson - 20110624