Det må vara en slump som ser ut som en tanke att Sunny Sweeney har valt att spela in sitt debutalbum på hemmaplan i Texas istället för i Nashville, men förvånande är det inte. Det är nämligen alldeles för bra för att vara en modern Nashville-produkt i dessa dagar då nästan allt som kommer från den stora country-metropolen i Tennessee allt som oftast tenderar att vara kompetent snarare än riktigt bra. Dessutom så är den moderna Nashville-countryn av idag oftast intimt förknippad med popmusik och dess produktionsvärderingar, men fröken Sweeney har inget med popmusik att göra utan detta är helt traditionell honky tonk av ädlaste märke.

Så om du, liksom jag, börjar bli alltmer trött på den alltmer popinfluerade och slätstrukna massproducerade country som pumpas ut ur Nashville och istället vill ha just traditionell honky tonk så behöver du inte titta längre än hit. Det är musik stöpt i samma anda och attityder som präglar andra Nashvilleavfällingar som Heather Myles och Danni Leigh, dvs. honky tonk som man förväntar sig att höra om man åker till Austin och stegar in på någon av dess många musikklubbar. Sweeney’s attityd och ”angrepp” på musiken hon skapar påminner i mångt och mycket om Sarah Borges, dvs. det är musik som är rättfram, ärlig och trogen sina rötter. Hennes röst, som låter som en nasal variant av Natalie Maines (Dixie Chicks), passar musiken som hand i handske, och dess framförande präglas av ett oförfalskat engagemang och en sann spelglädje som tillsammans med en precist lagom avvägd dos fräckhet och humor gör att detta är musik som pockar så intensivt på ens uppmärksamhet att det egentligen inte går att värja sig mot dess närmast smittsamma entusiasm.

Framförandet lider heller inte på något sätt av att alla Nashvilles oerhört skickliga musiker av förklarliga skäl inte medverkar här, men det råder sannerligen ingen brist på skickliga musiker i Texas heller. Bandet hon omger sig med innehåller bland annat Tommy Detamore (Bill Kirchen, Robert Earl Keen) och Tom Lewis (Mavericks, Junior Brown) som båda dessutom delar producentansvaret med Sweeney, samt den utmärkte och flitigt anlitade bassisten David Carroll (Billy Joe Shaver, Marcia Ball, Kimmie Rhodes). Och samma höga kompetensnivå speglar också låtmaterialet som hämtas från låtskrivare som Iris Dement, Keith Sykes och Jim Lauderdale, som för övrigt också sjunger duett med Sweeney på ett spår, och som kompletteras med tre original från Sweeney själv som utan problem kan jämföras med hennes mer namnkunniga och rutinerade kollegors alster.

Som sig bör så handlar texterna om plågade hjärtan och småstadslivets vedermödor, t ex. i titelspåret, en av Sweeney’s egna kompositioner, en underhållande historia om hur många män för eller senare hamnar i …The heartbreaker’s hall of fame…even if they break just one heart, they've made their contribution therein. Mera hjärteproblem avhandlas in den smäktande duetten med Jim Lauderdale i Lavender Blue, medan Ten Years Pass är en känslosam betraktelse av hur en high school reunion frambringar minnesbilder som helst hade förblivit glömda och som avslöjar hur lite som egentligen förändrats i småstadslivet hon egentligen svurit på att hon lämnat bakom sig; I’m closing in on your memory/the Friday night lights in your backseat/young naive and living on faith…ten years pass and nothing’s changed/this Texas town is still the same.

Och precis som Danni Leigh och Heather Myles så gör hon ingen som helst hemlighet av vad hon anser om den väg som Nashville har valt i Next Big Nothing, men kryddat med en rejäl dos självironi över de konsekvenser som hennes uppenbart medvetna val att inte själv välja samma väg obönhörligen resulterar i; you won’t see my name on MTV/I’m gonna be the next big nothing/and no one knows my name in Tennessee. För sannolikt är detta påstående lika sant som det är tragiskt, men musikhistorien är tyvärr fylld av exempel på hur talangfulla artister som väljer att gå sina egna vägar ofta inte får ens en tillstymmelse av den framgång som de förtjänar och Sunny Sweeney är nog tyvärr ytterligare en artist där samma öde väntar. Men om det är priset som får betalas för att göra musik på sina egna villkor så är de oftast beredda att betala det och det ska vi som trots allt tar oss tid och lyssnar ordentligt vara oändligt tacksamma för, för det är allt som oftast dessa artister som producerar de verkliga musikaliska pärlorna och mästerverken i en annars i alldeles för stor utsträckning slätstruken och feg musikbransch. För Sunny Sweeney’s debutalbum är just en sådan pärla och den bästa countryplatta jag hört på år och dag, varken mer eller mindre.

Roger Persson - 20071203