Samlingsplattor är väl inget vi vanligtvis brukar tycka till om här på Magnifik Musik, men allting måste göras åtminstone en gång innan man kan förkasta någonting. Naturligtvis måste jag också ta tillfället i akt och redan från början påpeka att jag ingalunda är någon av alla de miljontals Springsteenfans som avgudar allt han har gjort bara för sakens egen skull. Dock lovar och svär jag att (som vanligt) ge min ärliga mening om vad mina öron uppfattar under genomlyssningen. Ett problem som uppstår i direkt relation till detta är naturligtvis att jag inte har något förhållande till de vanligare versionerna av de låtar som här återfinns i lite annorlunda diton. Fast å andra sidan är man ju då heller inte färgad av tidigare åsikter utan kan förhålla sig relativt fritt till musiken som faktiskt strömmar ur högtalarna.

Först ut är en tidig låt – Growin’ Up, från första plattan Greetings from Asbury Park, N.J. i en akustisk tappning. Jag tycker det är en utmärkt öppningslåt som har ett härligt stamp och ett bra tempo och den ger mig helt klart vilja att lyssna vidare på resten av albumet. De kommande spåren Seaside Bar Song och en liveversion av Rendezvous lever tyvärr bättre upp till mina fördomar om The Boss och jag finner tråkighetsfaktorn i dessa nästan irriterande. En raspig och lite hes röst funkar väl i och för sig hyggligt bra till livelåten men jag finner det allt för opersonligt för min smak. Långt värre blir det sedan i Hearts of Stone som är nästan outhärdligt seg med en röst som skär sig mot den följsamma musiken hela tiden. Nej, jag kan så långt konstatera att jag inte är någon fan av Bruces röst…

Men allt är inte pest och pina även om jag fått det att låta så hittills. Efter några låtar kommer den medryckande I Wanna Be With You där jag tycker rösten kommer helt till sin rätt. Det är fortfarande inget jag jublar över men helt klart en första vändpunkt för plattan. Efter denna kommer det dock en riktig höjdare. Det är en demoversion av den kanske absolut mest kända låten i sammanhanget – Born in the USA. Det är en betydligt lugnare och mera följsam version än den vi är vana vid vilket dessutom ackompanjeras av en akustisk gitarr vilket åtminstone ger mig de rätta vibbarna av en äkta trubadur. Tyvärr är ljudkvalitén inte så bra just här vilket säkert har sin förklaring i att det faktiskt handlar om en demoversion.

Nästa höjdpunkt för min del blir Lions Den, en tämligen svängig, trallvänlig och oförarglig låt som funkar att lyssna på. Tyvärr tvärvänder plattan direkt efter denna låt med den enormt entoniga rockabilly-pastischen Pink Cadillac. Åter igen får jag knyta bekantskap med mina fördomar och verkligen begrunda om jag vill lägga ner mer tid och energi på den här plattan. Lyckligtvis återkommer hoppet med nästföljande Janey, Don’t you Lose Heart som skulle kunna vara med som cover på vilken dansbandsplatta som helst. Det är en låt som kanske inte utmärker sig som något speciellt men den är åtminstone följsam och Bruce har också lagt lite band på sig som sångare och sjunger i symbios med musiken. Detta är också något som gäller Sad Eyes som följer härnäst. Dock konstaterar man snabbt att falsettsång inte är något Herr Springsteen behärskar.

Än så länge har det alltså varit idoga upp och nedgångar, men i och med Part Man Part Monkey händer det något och låtarna blir plötsligt mycket mer intressanta. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, om det är sättet de är producerade på, för om man ska ha handen på hela hjärtat måste det konstateras att det varit lite si och så med det på många av plattans tidigare låtar. Det finns ingen riktigt homogenitet vilket naturligtvis har att göra med att det faktiskt handlar om en samlingsplatta med både ovanliga versioner och äldre låtar blandat med nyare. Part Man Part Monkey är i alla fall mycket upplyftande och är något som får mig intresserad av att undersöka mer av Springsteens alster. Även Trouble River är en riktig rockrockare som är mycket intressant och som ger mersmak. Det finns en närvaro i framförandet som jag tidigare saknat och jag känner att Bruce verkligen menar det han framför, vilket inte har varit fallet i många av de tidigare låtarna. Äntligen ges också möjligheten att lyssna på en riktigt bra ballad – Brothers Under the Bridge, som Bruce framför på ett mycket bra sätt. Jag är visserligen inte så förtjust i den lätt nasala röst Bruce använder sig av här, men det funkar och precis som i Trouble River tror jag på det han sjunger om och det måste ändå vara det första och största kriteriet för en sångare. Det gör förstås heller inget om man sjunger i rätt tonart och sådana saker men det är sånt som säger sig självt…

Avslutningsvis måste ju de två avslutande spåren på plattan kommenteras. De var fram till plattans utgivning 1999 outgivna och är man Springsteenfan och/eller komplettist är det ju naturligtvis av stort intresse. Själv måste jag konstatera att jag gillar dessa låtar. The Fever, en soulinfluerad sak, är ganska skön bakgrundsmusik. Det är lågmält och med en hel del blås. Men arrangemangen, åtminstone från kören, avslöjar att det sannerligen inte är något nytt alster. Jag läser mig till att det handlar om en låt skriven så tidigt som 1971 och det är ju alltid kul att höra de tidigaste låtarna på sådana här samlingsplattor. Den andra outgivna låten – The Promise är nog bland det bästa jag har hört med Springsteen överhuvudtaget. Det kanske inte säger så mycket eftersom jag, som jag genast konstaterade i början av recensionen, inte är något inbitet fan av hans verk och således inte har erfarenheten av att ha lyssnat igenom alla hans låtar. Dock tar jag mig friheten att jämföra den här med min absoluta favorit – The River. De som känner mig vet att det är stora ord från min sida och de som inte gör det får väl helt enkelt ta och lite på mitt ord.

Utifrån mina erfarenheter och preferenser finner jag albumet en smula ojämnt men kan samtidigt konstatera att man som mera inbitet Springsteenfan säkert finner stor intresse av samlingen och i synnerhet de versioner som skiljer sig från den vanligare.

Tommy Söderberg - 20080830