December 25th, 1986 - Van Nuys.

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life. It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnar man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. Day ten, they seem amazed that I'm alive!

20110116 - Tommy Söderberg