Martin Sexton är en man som sannerligen inte kan anklagas för överproduktion i någon form som helst, då han under sin nu drygt 20-åriga karriär ”bara” har släppt ifrån sig 6 studioalbum. Detta är dock ofta ett gott tecken, det brukar betyda att de produktioner som faktiskt fullbordas håller en mycket hög kvalitet.

Han började sin karriär som akustisk folksångare i Boston i slutet på 80-talet och sedan har han successivt byggt vidare och har efterhand utvecklat en betydligt mera fullödig form av contemporary singer/songwriter som inte bara längre hämtar inspiration från folk utan drar från lite alla möjliga håll. Och denna hans senaste platta är ytterligare ett steg på den vägen, även om det finns utrymme för några lite mindre överraskningar också.

Som vanligt så är samtliga spår egna kompositioner, men det är bara ett av dem som han har skrivit helt själv, på övriga har han haft hjälp av någon medkompositör, på den övervägande majoriteten har denna någon varit Dan Mackenzie. Jag vet inte om tanken med att arbeta med Mackenzie, som tidigare jobbat med bland andra Joss Stone och Lisa Loeb, har varit att modernisera eller uppdatera soundet, men oavsett varför så kan konstateras att det är ett samarbete som i stora drag fallit mycket väl ut och som också mycket riktigt har fått Sexton att låta lite mera ”modernt” än vad jag kan minnas att han gjort tidigare.

Och apropå att falla väl ut, han har fått ihop ett riktigt killerband till den här inspelningen, eller vad annat kan man säga om ett band där stommen utgörs av Dave Mattacks, Marty Ballou, Tom West och Duke Levine (och så Sexton själv då förstås). Det är förstås inte sämre ställt med produktionen heller, för den har ingen mindre än Crit Harmon haft hand om. Harmon har för övrigt producerat flera av Sextons tidigare album, liksom en mängd andra utmärkta album av skickliga artister i samma genre som Meg Hutchinson, Erica Wheeler och Kerri Powers. Således är därmed det musikaliska hantverket av absolut yttersta klass.

Detsamma gäller trevligt nog också för majoriteten av låtmaterialet. Rent musikaliskt har han dock kommit en bit sedan den akustiska folkmusik han spelade i början på sin karriär. Numera är det ett fullödigt och komplett sound från ett fullt band som möter lyssnaren, och som lånar inspiration friskt från många olika håll. Om man ska ge sig på några jämförelser så låter det numera inte helt olikt den musik som till exempel James Taylor åstadkommer. Det är alltså trots ett fullt band en tämligen behaglig och avslappnad contemporary singer/songwriter som Sexton har utvecklats till och som i första hand vänder sig till en mera vuxen publik.

Plattan börjar nästan oförskämt bra, där vi först får höra den härligt gungande folkbluesiga Found, en sympatisk historia om en man som har svårt att hitta sin plats i det moderna samhället. Därefter kommer en lätt soulfunkig sak i form av Boom Sh-boom, en väldigt underhållande berättelse om hur det gick till när han träffade sin fru och hur de efter alla år tillsammans håller lågan vid liv; we’ve made us a family and we still love to kiss/but the boom sh-boom and the doo-wah-diddy is the secret to our bliss. Det kräver sannolikt inget större snille för att begripa symboliken i denna text, men kul är det oavsett.

Sedan fyller han på med en kraftfull och själfull gospelinfluerad kärleksballad i form av Always Got Away som med all önskvärd tydlighet visar vilken utmärkt och innerlig sångare han är. I Livin The Life så kopplar han in en sorts ”Jimmy Buffet-mode”, det är svängande singer/songwriter med lite karibiska influenser med ett älskvärt budskap om att ta sig tid att göra det man egentligen skulle vilja göra. Och i titelspåret så slår han lite överraskande till med en hederlig, gladlynt och stampa takten-vänlig, gammaldags countryshuffle, som dock är en av de mest underhållande och syrliga kommentarer till amerikansk utrikespolitik efter 9/11 som jag har hört; we went hunting for those damned evildoers down in old Afghanistan/then we lost the track and headed back to Iraq with our sights set on Iran/through the dessert runs a money trail, we kill and die for to defend/from the banks to the bankers, to the tanks to the tankers/ it’s a war that knows no end.

Utmärkta låtar är också Stick Around med sitt klassiska Beatles-inspirerade popsound och den härligt honky tonk-doftande kärleksförklaringen Long Haul. Så långt in i albumet så är jag nästan helt överväldigad, det är helt enkelt bara oerhört bra. Därför är det också riktigt tråkigt att behöva konstatera att nivån tyvärr inte riktigt lyckas upprätthållas framåt slutet på plattan, för här kommer ett antal låtar som, bortsett från den jazziga flörten Easy On The Eyes, är betydligt mer generiska och mindre intressanta, ja ett par av dem känns tyvärr till och med som rutinmässig utfyllnad och det drar naturligtvis oundvikligen ner det totala slutbetyget en del. Dessutom är det olyckligt att de lite sämre spåren har koncentrerats till slutet av plattan, det gör liksom att det etsar sig fast lite tydligare i medvetandet än om de istället hade varit utspridda över hela albumet och det är förstås heller inte bra för helhetsintrycket.

Fast kanske är jag lite orättvis mot det lite svagare låtmaterialet, det kan ju också tänkas att jag upplever dem som lite sämre än de egentligen är eftersom som ställs i en så uppenbar relief till albumets briljanta inledning. Icke desto mindre så är det ju albumet som helhet som ska bedömas och vad vi har här är då alltså ett album som till två tredjedelar är alldeles briljant men där den återstående tredjedelen tyvärr står sig slätt i jämförelse. Å andra sidan är albumets första två tredjedelar i princip mästerligt bra och den delen är helt på egen hand värd att skaffa denna platta för, för värd att skaffa är den definitivt.

Roger Persson - 20110323