2008
CD
WEA 2 959211

Ron Sexsmith har nu under drygt femton år tillhört det övre skiktet bland de artister vi kan kalla för contemporary singer/songwriters. Med en räcka av skivor som aldrig har varit mindre än habila och emellanåt även riktigt bra så har han tillskansat sig en given plats på listan över artister som är värda att bevakas för alla som gillar intelligent och melankolisk romantik.

Hans sånger avhandlar ofta hjärteproblem i alla dess former och detta nya album (hans tionde) är naturligtvis inget undantag, utan textmässigt är allt precis som vanligt. Musikaliskt så är det heller inga större omvälvningar som det handlar om, men arrangemangen är lite mera svulstiga (i positiv bemärkelse) och är lite mera soulinspirerade än vanligt. Men i mångt och mycket så känner vi igen den svårmodige sångaren och låtskrivaren med svepande stråkarrangemang från tidigare plattor som den smått mästerliga Whereabouts från 1999 som i alla fall är min personliga favoritplatta med Sexsmith.

Det finns dock skillnader som det är värt att belysa här eftersom dessa nya inslag gör detta till en lite mera intressant platta än vad han åstadkommit på senare år. Vi finner som sagt tydliga soulinfluenser där ett av de mer frekventa inslagen är ett användande av en blåssektion som på flertalet spår ramar in musiken och skänker den en varm, omhuldande klang som vi traditionellt inte brukar förknippa med den lite mera kylige och lätt klagande, självömkande melankolikern han normalt sett utger sig för att vara. Det gör att denna platta faktiskt känns betydligt fräschare och därmed mer fängslande än det mesta som han åstadkommit under de knappa 10 år som förflutit sedan den ovan nämnda Whereabouts. Och dessutom så tycker jag nog att han tagit ett steg till som sångare, för visst sjunger han här på den nya plattan bättre, med ett större omfång och framförallt med mera värme i rösten, än vad han har gjort tidigare.

Som vanligt så håller låtmaterialet genomgående en hög kvalitet, men det brukar det ju göra. Det finns flera riktigt bra låtar, men allra bäst är nog de låtar där han låter den nya, soulinfluerade, stilen regera lite tydligare. Därför står flera av de bättre låtarna, som One Last Round, Brandy Alexander och Music To My Ears, att finna just när han släpper loss soulinfluenserna ordentligt och visar prov på sin nyvunna vokala kapacitet. Men visst finns det några mer lite mer nedtonade låtar av klassiskt Sexsmith-snitt som är riktigt bra också, där särskilt den lätt countryinfluerade Poor Helpless Dreams och den smittsamma popbagatellen Traveling Alone visar att han har kvar sitt skarpa sinne för smarta och medryckande poplåtar också.

Och så finns det naturligtvis ett par riktigt smäktande ballader också, de är ju något av Sexsmiths speciella kännetecken kan man säga. Bäst bland dessa är utan tvekan den vemodiga Hard Time, en känslosam historia om förlorad kärlek som helt klart tål att jämföras med det bästa han gjort; Well the morning’s rough/and the night’s a challenge/as life grinds to a halt/in this way I’m having a hard time.

Det finns egentligen inga svaga spår på den här plattan, utan vad som saknas är väl snarast istället något som sticker ut och verkligen pockar på uppmärksamheten, en låt som omedelbart etsar sig fast och som inte går att få ut ur huvudet. Det är trots allt lite för välbekant och en smula bekvämt för att vara riktigt outstanding. Men så har å andra sidan Sexsmiths musik alltid varit. Den uppfattas nästan som oansenlig och för flyktig för sitt eget bästa, men ge det lite tid så sätter den sig så småningom. Det betyder också att man inte tröttnar på musiken i första taget heller, speciellt inte på detta nya album med den delvis lite nya musikaliska stilen. Han har faktiskt lyckats med konststycket att på samma album vara både lätt igenkännbar och lite spännande och nyskapande, vilket jag personligen tycker är ganska imponerande. Och när han då också visar sig vara en minst lika bra poet och låtskrivare som han alltid varit så blir slutresultatet riktigt bra. Ett måste för alla som sedan tidigare är fans, men även ett utmärkt tillfälle att upptäcka en utmärkt singer/songwriter för dem som inte redan har gjort det. Om inte annat så för att det är det bästa album han gjort detta decennium.

Roger Persson - 20080924