Det här är Sacred Reich's andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer mellan spåren men även klipska tempoväxlingar internt i många av låtarna. Det är också en mer välproducerad platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som möjligt.

Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett exempel på detta är till exempel State of Emergency och I Don’t Know.

Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall vara Phil Rind (Vokalist och bassist) som visserligen inte är någon Luciano Pavarotti eller Jussi Björling men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av aggressivitet.

Phil har också skrivit samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att texterna är ett viktigt sätt att uttrycka sig på för honom. Politik och samhällkritik serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens förhållande också: It's the root of all disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a love...hate relationship.

Det finns också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no truth, no justice the American way.

Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och kära: Who's the cause, who's the blame for a life that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can save a life/so really who’s to blame?!

Något som jag personligen också brinner lite extra för, är formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent avslutar I Don’t Know.

Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!

Tommy Söderberg - 20070828