Det är inte ofta som man stöter på högkvalitativ americana som producerats av artister från den kontinentala delen av Europa, men holländske JW Roy är ett lysande exempel på att det faktiskt dyker upp en och annan emellanåt. Roy har såvitt jag kan förstå (det finns mycket sparsamt med information att hämta om man inte kan holländska) varit musiker sedan början av 1990-talet och skivdebuten kom 1996 tillsammans med kompbandet The One Night Band, med vilka ytterligare ett album gjordes 1999. Sedan början av 2000-talet har han dock lämnat detta samarbete till förmån för en solokarriär (en sanning med en viss modifikation, flera av musikerna som spelar på hans soloalbum är hämtade just från det gamla kompbandet), detta är det andra av hittills tre soloalbum.

Musiken är alltså standard-americana av samma märke som t.ex. Steve Earle gjorde i början på sin karriär, dvs. rockmusik med en mycket tydlig prägel av country. Musikaliskt kan tydliga paralleller även dras till artister som Jimmy LaFave, Chris Knight och varför inte också Delbert McClinton i sina mer countryfierade utspel, men de senare albumen har även visat att det finns en del influenser från Bruce Springsteen och dennes heartland rock. I huvudsak handlar det dock om låtar i lugnare tempo, med en ofta ganska spartansk orkestrering i form av bas, trummor, gitarr och en hammondorgel eller piano i bakgrunden, emellanåt kompletterat med en svepande steelgitarr. Dessutom har Roy haft den oerhört goda smaken att inkludera Carrie Rodriguez (har ju bl.a. jobbat mycket med Chip Taylor, vilken för övrigt också gör musik i samma anda som JW Roy) och hennes briljanta fiolspel på en handfull spår. På det hela taget så präglas albumet av lågmäld och bekvämt tillbakalutad americana som är utmärkt framförd av de medverkande musikerna.

Detsamma kan sägas gälla för texterna, det handlar om högst ordinära människor med ordinära problem, om än oftast av det amorösa slaget. Roy är varken vokalt eller textmässigt de stora gesternas man, han levererar sina betraktelser som oftast är berättade i jagform, med en djup och lätt skrovlig, ärrad röst som skänker en trovärdighet och äkthet till framförandet, vilket ger lyssnaren en känsla av att det som berättas faktiskt har upplevts av Roy själv och inte bara är uppdiktat. Det gäller vare sig det handlar om att handskas med ensamheten efter ett uppbrott i Straight back to you eller om att förmedla glädjen i ett efterlängtat återseende i There you are.

Roys 10 egna kompositioner kompletteras med två covers, där Sprinsteens Better days förvisso är mycket kompetent framförd men här känns den ändå överflödig, om inte för annat så för att det definitivt inte är en av Springsteens bättre låtar. Däremot är versionen av Jagger/Richards No expectations en lysande uppvisning i den känslosamma återhållsamhet som är Roys adelsmärke, där hans sång endast ackompanjeras av en ensam akustisk gitarr och Chuck Leavells utmärkta pianospel. Men albumets största tillgång, precis som på hans tidigare album, är Roys briljanta kvalitéer som låtskrivare och som förmedlare därav. Särskilt bra, bland flera starka låtar, exemplifieras detta i Leave on a light där personerna närmast desperat försöker hänga kvar i ett förhållande de innerst inne vet är slut: we move up to the right, then we leave it on the left side/waiting for a cure that doesn’t pay - not wrapped in each other’s arms tonight/it is plain we think this is alright.

Men allra bäst är inledningsspåret och tillika titellåten Kitchen table blues, en naken och brutalt ärlig betraktelse av kraschade förhållande pga. alkoholens förödande effekter: One drop in this man, brings a totally different man/from the lovin’ kind into a selfish and cynical opponent. Det är symptomatiskt för Roys låtmakeri, direkt, jordnära och ärligt utan några krusiduller, framfört med en inlevelse och grad av trovärdighet som kan mäta sig med vilken som helst av hans mera namnkunniga amerikanska kollegor. Detta album rekommenderas därmed å det varmaste för alla älskare av traditionell och jordnära americana, och bara för att reta aptiten ytterligare hos er som införskaffar detta album vill jag bara avslutningsvis påpeka att Roys två första album med The One Night Band (’round here, songs about lovin’ and leavin’ in the nineties, Munich Records, MRCD 186, 1997 och Deepers shades, Munich Records, MRCD 195, 1999) faktiskt är ännu bättre. Men lita för all del inte blint på mitt ord, införskaffa istället själv båda dessa album också, JW Roy är definitivt värd besväret.

Roger Persson - 20070211