När Josh Rouse släppte sitt sjätte album Nashville 2004 stod han vid ett vägskäl i sitt liv. Nyskild och på väg att flytta till Spanien presterade han ett pregnant och utmärkt album som var en uppgörelse med såväl sitt förhållande till sitt ex och staden han levt i. Country Mouse City House är hans andra album sedan flytten till Spanien och precis som föregångaren Subtitulo är det en betydligt mera lättsam och avslappnad Rouse som vi nu får lyssna till.

Grunden i contemporary singer/songwriter traditionen finns kvar, men nu har de countryanstrukna tongångarna nästan helt fått stryka på foten för betydligt mera lättsamma, närmast bekväma pop- och jazzinfluenser. Det resulterar i ett sound som låter som en blandning av Ron Sexsmith eller möjligen Wilco och Norah Jones, avslappnat och behagligt lättlyssnad musik som lunkar fram i halvtempo, ofta draperad i ljudet från en värmande blåssektion och förpackad i en läcker och luftig produktion signerad Rouse själv som initialt framställer låtmaterialet i en positiv och lockande dager.

Men det är som sagt initialt, för när man börjar skrapa lite på ytan så blir det snabbt uppenbart att under densamma finns det förvånansvärt lite av intresse. Visst finns det några goda låtar, som Sweetie vilken är en ljuv liten kärleksförklaring med en smäktande steelgitarr som stämningsförhöjare, ett av få tillfällen där Rouse tillåter lite av sina rötter från countryn att skina igenom. Även Hollywood Bass Player tillhör de bättre spåren, ett av de få där tempot höjs lite över den genomsnittliga lunken, en medryckande popbagatell som har en riktigt effektiv refräng som borde kunna rendera den en plats högt upp på flera radiostationers spellistor.

Annars är det närmast frapperande hur strömlinjeformat och mediokert resten av låtmaterialet framstår, som om Rouse inte lagt ner någon större kraft på låtskrivandet utan hela tiden bara tagit enkla utvägar för att åstadkomma tillräckligt många låtar för att få ihop till ett album, vilket till slut ändå bara resulterat i 9 spår. Och inte blir det bättre när man lyssnar närmare på texterna, vilket bara leder till konstaterandet att han inte verkar ha något vettigt eller intressant att säga heller. Trötta klichéer varvas med banaliteter vilket i Pilgrim eskalerar till rent nonsens; Here, we have a bed and breakfast/we go to sleep with our insect crown/still wear our smiling faces/it’s another day potato and wine, urskillningslöst kvasipoetiskt ordstaplande till synes helt utan mening. Enda undantaget är Domesticated Lovers, en klarsynt och smart betraktelse av hur vardagens tristess kan ta udden av ett förhållande och som visar en glimt av det låtskrivarkunnande som Rouse i sina bästa stunder är kapabel till.

Dock får visar han alldeles för lite av den kapaciteten på det här albumet för att det ska kunna betecknas som något annat än en besvikelse. Trots en snygg produktion och ett aldrig mindre än habilt musikalisk framförande så lyckas Rouse endast vid några få tillfällen skapa något som förmår beröra lyssnaren emotionellt och även vid dessa tillfällen så är det inte på något sätt fråga om några känslostormar. Det påminner istället mer om avancerad hissmusik som gör sig bäst i bakgrunden på ett snobbigt cocktailparty vilket inte är någon god, men dock fullt förtjänad, komplimang.

För de som verkligen gillade förra albumet Subtitulo finns det förmodligen trots allt en hyfsad chans att detta nya album kommer att uppfattas som åtminstone lyssningsvärt, men annars är risken överhängande att det i stora delar bara kommer att framstå som ointressant och oengagerande flumpop, som förvisso är lättsmält och ytligt behaglig men i alldeles för stor utsträckning för sitt eget bästa. Det verkar heller inte som om Rouse själv har ansträngt sig mer än precis vad som har varit nödvändigt för att få ihop en handfull, i bästa fall anständiga låtar som med lite snygg produktion och ett kompetent musikaliskt hantverk kan ge tillräckligt med framgång för att betala räkningarna och få lite över till en bekväm tillvaro. Han antyder faktiskt själv att så skulle kunna vara fallet i Hollywood Bass Player: Let me tell you little story of how I got my attitude/when I moved to Manhattan, I hadn’t even finished school/I was working so hard just to pay those bills and stay there/I had my own agenda, no one even really cared. Och om han nu tycker att ingen brydde sig och att han inte fick något tillbaka när han själv engagerade och brydde sig så må det väl vara hänt. Om detta sedan också är orsaken till att han inte längre verkar villig att offra mer kraft på sitt låtskrivande än att följa minsta motståndets lag så må det också vara hänt, bara så länge det också står klart att den attityden heller inte ger någon som helst anledning till varför någon skulle bry sig nu heller.

Roger Persson - 20070824