Music. Soul. Blues. Så inleder Tad Robinson förordet till sitt nya album och det är en beskrivning så god som någon av vad det innehåller, vilket knappast är förvånande för den som känner artisten sedan tidigare. För de som inte gör det kan han beskrivas som en soul- och rhythm & blues sångare av klassiskt snitt, där influenserna från gamla hjältar som Arthur Alexander, Delbert McClinton och så Otis själv förstås är tydliga. Men allra mest påminner musiken på det nya albumet om Robert Cray och dennes souldränkta blues, även om Robinson inte utgår från bluesen som Cray gör, utan istället tar sin utgångspunkt i soulen.

Titeln kan dock kännas en smula märklig med tanke på vad som serveras, dvs. traditionell rhythm & blues, men Robinson förtydligar vidare i förordet. Hela detta album är en kollaborativ produkt, där alla medverkande, musiker, arrangörer och producenter, har varit med och fått påverka hela musikens utformning. Således är 9 av de totalt 11 låtarna nya och skrivna av olika konstellationer av dem som på något sätt bidragit till detta album. Materialet har så att säga fått växa fram utifrån varje enskild kollaboratörs unika bidrag till den musikaliska processen och det är därmed Robinsons förhoppning att detta i slutändan har lett fram till en produkt som kan bjuda lyssnaren på åtminstone någon ”new point of view”, därav albumets titel.

Själva framförandet är helt oklanderligt, det är oerhört professionellt och tight från samtliga medverkande musiker. Men samtidigt är det uppenbart att framförandet också drivs av äkta spelglädje, vilket kombinerat med det högkvalitativa och självsäkra musicerandet ger en musikalisk upplevelse som är behagligt bekväm och som smidigt navigerar fram mellan genrens alla konventioner. Den precis lagom soul-skumpande rytmsektionen som draperats i en värmande blåssektion ger en god bakgrund för att belysa Robinsons utmärkta röst, vilken är härligt kraftfull och varm med en antydan av rökighet, det hela låter ungefär som om Robert Cray drygats ut med lite Michael McDonald.

Men med låtmaterialet är det däremot lite sämre ställt. Okej, visst finns det ett par riktigt bra spår som inledande soulstänkaren Long way home och bluesiga Up and down world där Robinson också uppvisar utmärkt munspelande, men tyvärr är det lite väl tunt mellan topparna. Flera av låtarna flyter förbi utan att man som lyssnare tar någon större notis om dem, vilket till viss del får skyllas på produktionen. Denna är så tillrättalagd och välansad att den slätar ut låtmaterialet så att inget i princip tillåts bryta upp den alltför välpolerade ytan, utan musiken tenderar istället att bli lite för förutsägbar för att vara intressant under alla de dryga 45 minuter som albumet är.

Intrycket blir heller inte bättre av att texterna i allt väsentligt består av slitna soul- och bluesklichéer, vilket blir väl tydligt när inte musiken av egen kraft riktigt förmår att hålla lyssnarens intresse uppe. Låttitlar som More good than bad, Broken-hearted man och Love is everything vittnar tilsammans med textrader som: I’ve got trouble, deep down inside/trouble, you know I just can’t hide och I love you for what you are/I even love you for what you may become, om att det åtminstone inte avseende texterna handlar om någon nytt under solen.

Det är till slut också detta som är hela albumets problem, för oavsett hur väl framfört det än är så går det inte att komma ifrån känslan av att detta har gjorts och hörts förut. Det känns nästan som lite slöseri med talang för Robinson och övriga medverkande förtjänar ett bättre material än vad de har haft att arbeta med här. Så till slut kan därför konstateras att visst är det utmärkt, om än lite väl polerad och enahanda, framförd konventionell rhythm & blues som levereras, men någon ”new point of view” har i alla fall inte undertecknad lyckats hitta.

Roger Persson - 20070414