Egentligen är väl Janet Robin mest känd som gitarrist (hennes meritlista inkluderar bland andra Lindsey Buckingham och Meredith Brooks) men detta är såvitt jag kan förstå hennes femte album. Nåväl, hur det nu än är med den saken så kan jag oavsett konstatera att det är första gången som jag stiftar bekantskap med henne som soloartist i alla fall, och att för första gången höra en ny artist är ju något som jag tycker är både spännande och stimulerande.

Musikaliskt så får vi nog inhysa Robin i kategorin contemporary singer/songwriter, med en tydlig dragning åt folkrock och folkblues hållet till. Det är alltså akustiska gitarrer som i mycket dominerar ljudbilden och generellt sett ganska så avskalade och återhållna arrangemang som det handlar om. Själv spelar hon ju naturligtvis alla gitarrer på ett mycket förtjänstfullt och effektivt sätt, och till sin hjälp i övrigt på den här plattan har hon haft ett litet men naggande gott band bestående av Jerry Roe, trummor, Brian Setzers basist Mark Winchester och piano- och hammondekvilibristen Tony Harrell, vars extremt imponerande meritlista inkluderar Keith Urban, Poco, Peter Cetera och Taylor Swift för att nämna bara några få. Vidare så spelade man in i Cash Cabin med John Carter Cash som producent och som lök på laxen så bjuds vi på gästspel från Ken Coomer och David Roe. Jag behöver väl efter dessa konstateranden egentligen inte påpeka att det musikaliska hantverket håller absolut högsta klass, men jag gör det i alla fall.

Men instrumental skicklighet är ju som bekant inte mycket värt utan bra musik att framföra, men lugn, även här levererar Robin med beröm godkänt. Vi får 10 (egentligen 11 men det sista är en alternativ version av plattans första låt) spår, varav 8 original av Robin själv, samt två synnerligen välvalda covers. Musikaliskt så drar det som sagt åt folkblues och folkrock med mycket ringande gitarrer i förgrunden, ofta akustiska men ibland så läggs det till lite mera riv med elektriska dito. Vi bjuds också på en bra blandning av låtar i olika tempo, både ballader, melodier med rejält rockdriv och i halvtempo. Allt som allt en klart varierad musikalisk kompott som därför håller sig intressant och underhållande från början till slut.

Även textmässigt håller hon god kvalitet, även om det förvisso inte bjuds på några extraordinära insikter eller filosofiska funderingar, men ibland räcker det så väl med att man bara känner igen sig själv i det som låtarna handlar om. Och det är inga större problem att göra i Robins jordnära små historier om de eviga problem som vi människor kan ställas inför när det gäller förhållanden och kärlek.

Det här är verkligen en urstark platta från början till slut, men några personliga favoriter som höjer sig lite extra över de andra finns det dock. Till dessa hör en oerhört underhållande, bluesfunky version av Cindy Walkers Dream Baby som framstår som rejält mycket mer originell (och kul!) än Roy Orbisons otvivelaktigt mera kända dito. Den lätt Wilco-doftande Bow And Arrow, som framgångsrikt beskriver den hjälplöshet och rationella vanmakt som kan upplevas när vi drabbas av ovillkorlig och hopplös förälskelse. Den lågmälda kärleksförklaringen i den vackra balladen Bruise Easily tillhör också den höjdpunkterna, liksom americanaflörten om osäkra förväntningar inför ett oväntat återseende i Rumor. Och undertecknad som normalt sett är allergisk mot instrumental musik kan till och med njuta av Robins ekvilibristiska gitarrspel när hon briljerar i CHR Number 137.

Dessa betraktelser levereras av Robins mörka, lite hesa stämma som har den helt rätta, livserfarna tonen som behövs för att gjuta ordentligt med liv i berättelserna. Ett utmärkt exempel på detta får vi i vad som är plattans kanske allra bästa spår, den riviga akustiska bluesrocken med superbt drivande gitarrspel från Robin i Clean Getaway, en smått brutal insikt om att det inte finns något sådant som ett enkelt och smärtfritt uppbrott ur ett förhållande.

De spända förväntningar som en för mig sedan tidigare okänd artist alltid får med sig på köpet blev den här gången med råge uppfyllda måste jag avsluta med att konstatera. Det här är helt enkelt ett utmärkt album som varmt kan rekommenderas till alla som gillar contemporary singer/songwriter som drar kraftigt mot folklig rock och blues. Därmed har också ytterligare en av pretendenterna till de högre placeringarna när det gäller 2010 års bästa album tillkännagivit sin kandidatur.

Roger Persson - 20110204