Bo Ramsey har väl mest blivit känd som parhäst till Greg Brown de senaste 15 åren eller så, då han har producerat och spelat gitarr på åtminstone 10 av dennes skivor under denna period. Även Lucinda Williams och Pieta Brown (jodå, det är Gregs dotter för er som inte redan visste) har, bland många andra där hans kollaboration (produktion och gitarr) med Jeffrey Foucault på dennes suveräna Ghost repeater häromåret förtjänar särskilt omnämnande, begagnat sig av Ramseys numera erkända kvalitéer som både producent och gitarrist under denna period. Men karriären började annars redan på 70-talet och sedan dess har han också hunnit med att turnera med flera olika band och artister, förutom de tre soloalbum och ett livealbum tillsammans med The Backsliders som han också har hunnit med, varav Stranger blues som är föremålet för denna recension är det senaste.

Med ovanstående meriter i åtanke är det uppenbart att Ramsey normalt rör sig i och omkring rotrock och singer/songwriter domäner, men på detta album tar han ytterligare ett steg och har gjort ett hyllningsalbum till sina gamla blueshjältar som tjänat som inspirationskälla för honom under karriären. Urvalet består av både mer och mindre kända låtar av idel ädel bluesadel med namn som Willie Dixon, McKinley Morganfield, Jimmy Reed, Sonny Boy Williamson och Elmore James i spetsen, vilket rakt igenom garanterar en låtkvalitet av högsta karat för blueskonnässören.

Låt oss slå fast en sak omgående, detta är ett album som är gjort med kärlek, både för materialet och för dess upphovspersoner. Således handlar det om traditionell, försiktigt elektrisk blues i en bekvämt tillbakalutad lunk i samma anda som exempelvis John Lee Hooker var en mästare på. Den som önskar sig mera modern, riffdriven blues a la Stevie Ray Vaughan får därmed leta på andra ställen. Ramsey hesa och lätt släpiga stämma, någonstans mitt emellan Tony Joe Whites patenterade bluesbröl och Greg Browns viskande sångstil, passar ofta materialet som hand i handske, men hans begränsade register visar sig emellanåt genom att inte riktigt hålla för de högre tonerna i exempelvis You got me dizzy. Detta är dock av mindre betydelse eftersom blues i första hand frodas på vilja och inlevelse, vilket sannerligen inte saknas hos Ramsey även om tekniken vid något enstaka tillfälle inte riktigt hänger med.

Gitarrspelandet är dock av sedvanligt hög kvalitet rakt igenom, rakt och enkelt utan krusiduller, och backas upp av ett tajt och välspelande med bland andra Steve Hayes på trummor och Ricky Peterson bakom Wurlitzern och B-3:an. Polaren Greg Brown gästar på tre spår och Pieta på inte mindre än sju, hon har dessutom producerat tillsammans med Ramsey själv. Det enda smolket i bägaren är egentligen att man emellanåt önskar att han hade tagit ut svängarna lite mer eftersom den efterhand familjära blueslunken i slutet av plattan faktiskt börjar kännas lite enahanda och därmed falnar intresset en smula på de sista spåren. Med anledning av detta kan jag därför inte låta bli att tycka att Ramsey hade vunnit på att vid något tillfälle släppa loss lite mer då hans förvisso vördnadsfulla och inlevelserika framförande ibland ändå framstår som lite för konservativt för sitt eget bästa. Särskilt uppenbart blir detta framför allt i Carl William Smiths I wanna get funky som formligen skriker efter en Tinsley Ellis eller Magic Slim i högform. Det är inte alltid som anammandet av principen ”less is more” ger det bästa resultatet.

Roger Persson - 20070328