Mike Plume är en ny bekantskap för mig, men det visade sig att detta album var hans sjätte sedan debuten 1993. Född och uppvuxen i Canada skaffade han sig sin första gitarr först i de övre tonåren i mitten på 80-talet, men sedan gick det fort. Bara något år senare började han spela och turnera med flera olika rockband vilket han fortsatte med fram till skivdebuten. Detta betyder därmed att han har lärt sig det musikaliska hantverket på samma traditionella sätt som flera andra kollegor i musikbranschen, det som brukar kallas ”paying the dues”.

Musikaliskt handlar det om solid heartland rock med lite bredbent karaktär, dvs. att det finns en del rotinfluenser i form av främst country och folkrock inblandat. Det handlar alltså om heartland rock som har mer gemensamt med Tom Petty och tidig John Mellencamp (på den tid då han kallade sig för John Cougar) än med Bruce Springsteen, även om Fall down day är en äkta Springsteen-rockare av klassiskt märke som låter mer som ”The Boss” än vad han själv gör idag.

I övrigt så kännetecknas Plumes musik av enkelhet, vars raka framförande ger uttryck för en uppfriskande ärlig inlevelse och äkta spelglädje som gör det till en charmigt avväpnande musikalisk upplevelse. Musikaliskt är det således inget som utmärker sig utan det är kompetent och väl framfört utan anmärkningar, vilket också kan sägas gälla Plumes vokala kvalitéer. Han tar sig an materialet med en härligt raspig stämma någonstans mittemellan Steve Forbert och Rodney Crowell som förvisso är ganska begränsad i omfång men som kompenseras med den ovan nämnda autentiska inlevelsen.

Samtliga 10 spår är skrivna av Plume själv, de flesta dock tillsammans med någon medkompositör. Det är enkla och raka melodier av en sort som verkar växa och bli lite bättre för varje gång man hör dem, med solida texter som på ett enkelt men ofta effektfullt sätt avhandlar betraktelser om förlorad och vunnen kärlek, de vägar som livet tar och dess konsekvenser. Litterär fingertoppskänsla uppvisas i den spröda och vackra kärleksförklaringen Dancing on the wind som precist balanserar på rätt sida av gränsen mellan klichéer och effektfull poesi, liksom i den bitterljuva saknaden i Lock it up: Empty as this room where I stand/I find myself thinking/I find my spirits sinking/I’m as empty as this drink in my hand. Men det är inte bara balladerna om kärlek som är känsloladdade, vilket den förtätade stämningsbild som utmålas i inledningen på Shreveport to L.A. vittnar om: Night falls like a hammer on an anvil/not much of nothing on my radio/I’ll just drive thru Texas and New Mexico. Det är inte svårt att föreställa sig ett mörkt, öde och vindpinat ökenlandskap som susar förbi utanför vindrutan.

Avslutningsvis så kan konstateras att Mike Plume har varit en riktigt trevlig bekantskap som rekommenderas till alla som gillar solid, hederlig heartland rock av klassiskt snitt. Personligen hör jag gärna mer och därför tänker jag försöka snoka reda på någon av hans tidigare plattor, men tills jag lyckas med det så tror jag nog att jag låter denna snurra några varv till i CD-spelaren.

Roger Persson - 20070330