Eleanor McEvoy har nu under flera år varit en pålitlig artist som gjort en räcka riktigt bra album under 2000-talet, där väl Yola från 2001 framstår som det bästa hon gjort. Det har i stort sett handlat om avskalad och lågmäld singer/songwriter-musik av det folkligare slaget, ibland med inslag av lite tuffare folkrock men för det mesta ganska maklig och stillsam, vacker musik. Men detta nya album, hennes sjunde, är något som skiljer sig ganska markant från det som hon har gjort tidigare.

Det handlar i stort sett om svängande, lättsamt tillbakalutad och medryckande americana och soft rock med påtagliga countryinfluenser, som är lika tydliga som de är förvånande, även om det också förekommer ett par utflykter i lite jazzigare landskap. Förvånande, eftersom hon tidigare inte har visat några direkta tendenser till att utveckla sin musik i dessa riktningar. Dessutom så är flertalet låtar covers, medan endast 5 är egna kompositioner, vilket också är ett tydligt avsteg från tidigare praxis då hon nästan uteslutande har förlitat sig till sin egen låtskrivarförmåga.

Och förnyelsen slutar inte med det heller, hon har dessutom tagit med sig helt nya musiker in i studion i form av The South King Street Band, komplett med en fyra man stark blåssektion. Alla dessa förändringar gör att detta faktiskt inte alls låter som jag förväntar mig att Eleanor McEvoy ska göra, utan vid första genomlyssningen så är jag mer förvånad än något annat. Men förvåningen lägger sig så småningom och ersätts istället med en ökande uppskattning.

För visst visar det sig att McEvoy klarar också detta alldeles galant. Det spelar ingen roll vilka musikaliska ramar ho rör sig inom verkar det som, allt avhandlas med samma ackuratess av henne och hennes utmärkta kompband. Dessa sätter inte en fot fel utan tillhandahåller en perfekt musikalisk bakgrund som låter McEvoy skina i förgrunden, vilket visar att hon är en sångerska med betydligt bredare register än vad hennes tidigare album har antytt.

Hennes egna kompositioner håller sedvanlig hög klass och det är också bland dessa som vi hittar de lite mer jazziga spåren. Old New Borrowed And Blue och Roll Out Better Days är båda medryckande och svängande jazzpop av bästa märke som varken Norah Jones eller Amos Lee hade kunnat göra bättre, medan titelspåret låter som tvättäkta countrydoftande solskenspop direkt från Kalifornien som Eagles hade varit stolta över, med en älskvärd text om äkta kärlek inte är någon enkel sak att handskas med.

Bland det övriga materialet så märker vi countryinfluenserna tydligare, inte minst i en utmärkt, försiktigt tassande version av Rodney Crowells innerliga hommage till olycklig kärlek Shame On The Moon som passar McEvoys lite nonchalanta och släpiga röst klockrent. Mer i samma anda, men med ännu mera traditionell countrytouch, får vi i Terry Allens Lubbock Woman, där historien om den ensamma medelålders kvinnan som bara lyckas träffa en massa loosers som ständigt gör henne besviken, porträtteras av McEvoy med precision som känns helt äkta. Sedan slänger hon i lite texmexinflueser också i en bedårande version av Butch Hancocks She Never Spoke Spanish To Me (som blir He Never…i McEvoys version) och som lök på laxen så får vi en rykande pianoblues med öppna spjäll a la Marcia Ball i form av Hands Off Him.

Det här är som ni säkert har förstått vid det här laget ett väldigt omväxlande album, och det är detta som är dess stora styrka också. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart, utan att för den skull kännas osammanhängande eller spretigt. Det är istället en särdeles underhållande musikalisk exkursion från en artist som bevisar att hon har betydligt fler strängar på sin lyra än man tidigare kunnat tro. Det är väl egentligen bara versionerna av Jagger/Richards Mother’s Little Helper samt Sly Stones If You Want Me To Stay som inte riktigt funkar, det är de enda gångerna som arrangemangen känns en smula sökta och obekväma, utan att för den skull vara dåliga på något sätt, de känns bara inte lika självklara som resten av materialet. Men det är verkligen mindre viktiga anmärkningar, för detta är i allt väsentligt ett utmärkt, om än oväntat, album. Ja, det vill säga, att det skulle vara riktigt bra var ju egentligen inte förvånande, utan det är den musikaliska väg som valts som förvånar. Och det är därför också en desto mer imponerande prestation tycker jag, att lyckas så bra med något som är så oväntat. Så låt dig imponeras av Eleanor McEvoy du också, för det är hon sannerligen värd.

Roger Persson - 20080915