Första gången jag tog notis om Rich McCulley var för tre år sedan när han släppte sitt fjärde album Cerro Gordo, och även om jag tyckte att det albumet inte riktigt höll hela vägen så var det ändå tillräckligt intressant och lovande för att jag skulle lägga hans namn på minnet. Och det är jag glad att jag gjorde, för hans nya album Starting All Over Again infriar de förväntningar om storhet som det förra albumet antydde att det skulle kunna finnas.

Sedan några år så håller McCulley till i solskensstaten California, LA närmare bestämt, vilket också hörs i hans musik tycker jag. Det handlar nämligen om den där lättsamma och refrängstarka solskenspop som av någon anledning väldigt ofta hör hos artister som spenderat en längre tid där borta på den amerikanska västkusten. Fast renodlad västkustpop är det nu inte fråga om, det är väl egentligen i grund och botten contemporary singer/songwriter med väldigt klara och tydliga influenser av americana också, vilket snyggt och effektivt pusslats ihop med en fluffigt varm produktion som gör trevnadsfaktorn extremt hög. Americanapop kan faktiskt kännas som en vettig beskrivning, kan jag tycka.

McCulley har själv varit med och skrivit samtiliga elva spår, men han har haft hjälp på alla utom två, företrädesvis av Todd Herfindal som hjälpt till med fyra och Grant Langston på tre, och de båda medverkar för övrigt som musiker också. Men även i övrigt är det hög klass på de medverkande musikerna, eller vad sägs om namn som Carl Byron, Taras Prodaniuk, en grym hornsektion bestående av Lee Thornburg och Dave Woodford, samt Amy Farris och Duane Jarvis.

De två sistnämnda är särskilt intressanta eftersom detta album är dedikerat till just dessa båda skickliga och saknade musiker (de gick båda bort under sorliga omständigheter 2009, Jarvis dukade under för cancer medan Farris tog sitt eget liv), både två nära vänner och kollegor till McCulley. Och därför är det inte heller inte särskilt överraskande att de flesta texterna drar mer åt det melankoliska hållet.

Fast McCulley gräver inte ner sig i några djupare depressioner utan försöker istället att hitta acceptans inför det som skett och styrka att gå vidare med livet, samtidigt som det naturligtvis också förekommer en och annan hyllning till de båda vännerna. Och det är väl också i denna anda som han valt just Starting All Over Again till titelspåret, en släpande americanalåt i halvtempo som passande nog också avslutar albumet med en liten ljusglimt i allt det eländiga som hänt, när han förklarar situationen för oss; I’m learning everything changes in time/it takes you with or it leaves you behind/I’ll go cause I know it’s not the end/I’m starting all over agian.

Mera i samma anda får vi i den bitterljuva men också oerhört rörande och finstämda, lätt rhythm and blues-doftande hyllningen till Jarvis, Who’ll Hang The Moon (Song For DJ), som inramas perfekt av Thornburgs och Woodfords superba blåsarrangemang, där han på samma gång både hyllar och känner saknad efter sin bortgången vän;

You were like a big brother to me/and most everybody that you’d meet/the glass was always half full to you/you always knew the words, you always knew the tune…who’ll hang the moon now that you’re gone/left us too soon, so young, so wrong/there is a light that shines, you turn north/wish you were here to sing your song.

Mera på temat att det är dags att gå vidare och att det trots allt blir bättre med tiden får vi i den sorglustigt vackra balladen Not The One, den läckra västkustpopparen Waiting On The Sun och inte minst den country-inspirerade Just A Few Miles To Go där han återigen lyckas hitta något positivt att se fram emot; It’s getting better, don’t you know/you can almost see the light at the end of the road/it’s getting clearer, heaven knows/anything that came before brings you closer to home/just a few miles to go.

Överhuvudtaget så är det här albumet fyllt med den ena kanonlåten efter den andra där McCulley helt obesvärat glider fram och tillbaka mellan västkustpop och americana med ett stänk av country här och var. Det finns egentligen bara en enda liten detalj som hindrar detta album från att få högsta betyg och det är det faktum att McCulley tyvärr inte är någon lysande sångare. För hur mycket som jag ändå gillar alla de andra ingredienserna så kan jag inte riktigt göra mig kvitt tanken på att det nog hade kunnat bli ännu bättre med en sångare som hade haft lite mer omfång, kraft och karisma än vad McCulley har, som istället emellanåt låter en smula ansträngd, även om det trots allt heller inte direkt saknas något när det gäller vilja eller uppriktighet. Så som det nu är så måste jag konstatera att sånginsatsen är av en mera adekvat natur istället för riktigt brännande själfull.

Men ta nu inte fasta på den kritiken för mycket, för sånginsatsen är fortfarande så pass ”passande” för låtmaterialet och McCulley försöker sig klokt nog heller inte på några utsvävningar som han inte fixar, han är medveten om sina begränsningar verkar det som och gör istället det bästa av de talanger som han har. Och när det gäller allt annat än just själva sånginsatsen så är dessa talanger mycket betydande, det ska det heller inte råda någon som helst tvekan om. Utan tvekan ett av årets bästa album så här långt.

Roger Persson - 20100927