Anne McCue spelar klassisk gitarrdriven rock med tydliga bluesinfluenser som kryddas med en näve americana, jag tycker mig höra influenser från såväl Tony Joe White som Steve Earle och Lucinda Williams. McCue växte upp i Australien där den musikaliska karriären började i tonåren som medlem i ett tjejrockband, Girl Monstar, men framgång uteblev och efter gruppens splittring efter några år följde en sejour i som barmusiker i Vietnam av alla ställen innan flyttlasset drog till Amerika och L.A. där hon verkar ha slagit sig till ro. Koala Motel är hennes tredje album sedan flytten och fram tonar nu en artist som verkar ha funnit sin plats i livet, åtminstone musikaliskt. Musicerandet är genomgående av mycket hög klass, vilket inte förvånar när vi tittar på vilka som ingår i det mycket tighta bandet.

Förutom McCue som själv spelar alla gitarrer medverkar Dusty Wakeman, som förutom att han spelar bas även har producerat tillsammans med McCue (har bl a. jobbat med Dwight Yoakam, Lucinda Williams och Roy Orbison) Carl Byron på keyboards och David Raven, trummor. Dessutom hittar vi en ganska imponerande samling gäster som John Doe, Lucinda Williams, Jim Lauderdale, Doug Pettibone och Nancy Wilson (från Heart).

Samtliga spår är skrivna utav McCue, de flesta helt på egen hand, förutom en suggestiv version av Tony Joe Whites As the crow flies. Det handlar huvudsakligen om berättelser från de mörkare sidorna av livet, ofta dragna från personlig erfarenhet men ibland även rena samhällsbetraktelser och historier från mörka gränder och krogar i L.A.s skummare kvarter. Historien i inledande Driving down Alvarado skulle kunna vara hämtad direkt från någon gammal film noir. Från den personligare sidan kan nämnas From Bakersfield to Saigon om en, både musikaliskt och upplevelsemässigt, frustrerande resa: From Bakersfield to Saigon/Everyone’s singin’ the same old song/It was not mean, it was not mean to be so cruel, samt Shivers som beskriver komplikationer i ett förhållande på väg mot uppbrott p.g.a. att det uppfattas på olika sätt av de inblandade parterna.

Nämnas måste även Any minute now om människans moraliska och miljömässiga förfall: Dark clouds rise behind you/And a bad moon shines above you/The holes in pavement/Are to trap you/And the cracks in the sky/Are about you, samt Jesus’s blood, en närmast rabiat attack på den katolska kyrkan. McCue levererar dessa betraktelser med en lite mörkare, avslappnad och lätt släpande röst som bara har en antydan till skrovlighet, dock utan att döma eller peka finger och som heller inte hänfaller åt överdriven självömkan. Istället handlar det mera om en lagom kaxig blandning av torrt konstaterande och känslomässigt reflekterande över människans ofullkomlighet, både på det personliga och universella planet. McCue har helt enkelt presterat ett mycket starkt album, en artist som definitivt förtjänar mer uppmärksamhet!

Roger Persson - 20070120