2009
CD
Sony Music 88697-34190-2

Martina McBride är idag en av de allra mest pålitliga artisterna inom contemporary country, hennes album har alltid hållit en hög (om än inte allra högsta) klass. En anledning till detta är att hon är en av de allra bästa sångerskorna som det går att uppbringa inom populärmusik idag, oavsett vilken genre vi beaktar. Det finns få som kan matcha hennes omfång och ännu färre som kommer i närheten av den styrka som hon är kapabel att frammana. När hon öppnar spjällen för fullt så påminner hennes röst nästan mer om någon sorts naturkraft, en kvalité som gör att hon utan tvekan kan mäta sig med de allra bäst soul- och bluessångerskorna i detta avseende. Hon är helt enkelt en av de allra bästa ”torch singers” som är verksam idag.

Hennes album har också alltid osat av klass och detta nya album Shine (hennes nionde studioalbum), är naturligtvis inget undantag. En stor orsak till detta är att hon, sin vana trogen, omger sig med de allra bästa medarbetare som står att uppbringa på alla områden, så även denna gång. Producentrattarna har Dan Huff (som har producerat allt från Megadeth via Bon Jovi och Keith Urban till Lee Ann Rimes) hållit i, tillsammans med McBride själv, medan musikerna innehåller den sedvanliga paraden av excellenta studionamn, som Glenn Worf, Steve Nathan, Brent Mason, Dan Dugmore och Paul Franklin för att nämna bara några.

Samma omsorg uppvisar även valet av låtskrivare, vi hittar också här de mest anlitade och ansedda som går att finna inom den moderna countryn idag, som Hilary Lindsey, Liz Rose, Darrell Scott, Tia Sillers och Tom Shapiro. Det är uppenbarligen så att McBrides allmänt kända kräsenhet när det gäller att välja medarbetare inte har avtagit det minsta.

Och i vanlig ordning så har dessa eminent yrkesskickliga låtskrivare försett McBride med ett knippe goda låtar. Vi får ett gäng radioanpassade (i positiv bemärkelse) upptempo-nummer med effektiva refränger i form av Ride, Wrong Baby Wrong Baby Wrong och You’re Not Leaving Me som samtliga handlar om att hålla ut och försöka vara stark i motgång, ett tema som McBride ständigt återkommer till i sina låtar, medan de enkla men sprudlande härliga popbagatellerna Sunny Side Up och Don’t Cost A Dime är mera av traditionella ”feel good” sånger.

Men som vanligt så är det ju powerballaderna som är McBrides adelsmärke, och vi får ett helt gäng av dessa där hon får gott om tillfälle att visa upp sina fantastiska vokala kvalitéer. Samtliga är riktigt bra, även om man kanske skulle kunna önska sig att någon hade stuckit ut och utmärkt sig lite mer än vad som nu blir fallet. Walk Away är en rörande sång om uppbrott, medan I Just Call You Mine istället handlar om gränslös och omutlig kärlek. Avslutande Lies är en klassisk powerballad om saknad som börjar lågmält med ett ensamt piano som ackompanjerar McBride men som efterhand byggs upp med fler och fler instrument tills den når ett kraftfullt crescendo, självfallet lett av McBrides mäktiga stämma. Till balladernas skara hör också Wild Rebel Rose, en lätt folkmusiksinspirerad sak som trots allt bryter mönstret lite och den lågmälda, akustiska balladen I'm Trying, en hjärtknipande sak om en kvinnas kamp mot hennes mans alkoholism som kanske är plattans bästa låt; She sat down on the floor and said I wish that I was stronger/right now I feel as fragile as glass/and I want to believe you believe what’s held you has freed you/and I hate these downs that keep on coming back.

Det här är ett i alla väsentliga avseenden ett riktigt bra album, om än inte nyskapande eller äventyrligt på något sätt. Och visst, man kan också anmärka på att variationen inte är särskilt stor, eller att det heller inte finns någon sån där riktig kanonlåt som sätter sig direkt och som det bara inte går att få ur huvudet. Men McBride har dock en liten överraskning att bjuda på, och det är att hela produktionen har antagit en lite tuffare och mer rockinfluerad ton än tidigare. Country- och popinfluenserna är nedtonade till förmån för ett tyngre, mera rockinspirerat sound. Det låter helt enkelt mer rock n’ roll än någonsin om McBride, vilket är oväntat och det tar ett tag innan det sätter sig hos lyssnaren, men det funkar faktiskt riktigt bra och den extra tyngd och bett som detta ger till musiken visar sig passa McBride alldeles utmärkt. När vi så lägger till att det inte finns några svaga låtar som faller ur ramen och att framförandet i alla avseende håller allra högsta klass, inte minst så sjunger hon lika bra som nånsin förr, så finns det egentligen inte så mycket mer att önska. Faktum är att detta, trots en del mild kritik, enligt min mening är ett av Martina McBrides allra bästa album och en lyssning kan därmed varmt rekommenderas.

Roger Persson - 20090525