Click here for the review in english!

Jag undrar vad de egentligen gör där borta i Canada för att producera så många briljanta singer/songwriters som de gjort det senaste decenniet eller så. Men jag klagar då verkligen inte, för det är allt som oftast musik som verkligen tilltalar mig, och Romi Mayes är sannerligen inget undantag. Denna platta har dessutom precis släppts på nytt av ett större bolag så det bör nu dessutom vara lättare att få tag på den, för den är utan tvivel värd att införskaffa.

Mayes musik är solid rotrock med tydliga influenser från både country och blues, vilket vill säga att hon rör sig i samma musikaliska landskap som till exempel landsmaninnan Kathleen Edwards och inte minst Lucinda Williams. På detta album har hon låtit ingen mindre än Gurf Morlix (som ju har, bland andra, Lucinda Williams, Robert Earl Keen och Buddy Miller på sin meritlista) ta hand om produktionen, vilket han sköter precis lika förtjänstfullt som vanligt. Han sitter dessutom in i det utmärkta kompbandet som hon samlat ihop på ett par spår, och det musikaliska framförandet är på det hela taget oklanderligt.

Dock så är ju skickliga musiker inget utan bra låtar att framföra, men Mayes visar sig även vara en låtskrivare av absolut yppersta klass. Ofta handlar det om lunkande countryrock i halvtempo, med lätt drömska arrangemang med svepande steel och elgitarrer i förgrunden, inte helt olikt en annan ypperlig kanadensisk låtskrivare, Justin Rutledge. Liksom denne har hon en förmåga att skriva suggestiva låtar som suger tag i lyssnaren, vilket tillsammans med hennes ärliga och själfulla texter ger en lyssningsupplevelse som verkligen slår an de rätta emotionella strängarna hos undertecknad. Vi ska dock notera att Mayes låtar har ett lite råare och mörkare anslag, både vad avser musik och texter jämfört med den lite mera melankoliske Rutledge.

Teman som avhandlas är familjära, men det betyder absolut inte att texterna känns klichétyngda, utan de är istället uppriktiga och underhållande reflektioner över längtan, ensamhet, kärlek och lust. Inledande Eight More Days är en bluesdoftande låt om turnélivets dagliga slit och hemlängtan som verkar helt uppriktigt och baserad på egna erfarenheter. Desperately är en lågmäld, melankolisk ballad som handlar om att det faktiskt är okej att behöva någon ibland; just ’cuz I’m strong, don’t mean that I’m happy/just ’cuz you’re wrong, don’t mean that I can’t be…just ’cuz I’m here don’t mean I ain’t empty/you just call me dear and I’ll give you plenty.

Ännu mera spaksmakad är den akustiska, bitterljuva balladen Angeline som beskriver hur även ett sedan länge dött förhållandes uppbrott kan åsamka smärta; I guess I knew we wouldn’t make it/but what do I do with all these tears. Mer på temat spruckna förhållanden fås i släpande countryrockaren Let Me Run, men denna gång ackompanjerat av en stilla undran om avskedstagandet verkligen var ett riktigt beslut. Lite mera tempo och riv i gitarrerna fås i rykande bluesrockaren The Other Dame, där ensamhet och lust tacklas mera handgripligen; I am righteous but I’m randy/Your love tastes like candy/bring it on. Även i titellåten är hon inne på samma spår, det vill säga att kärlek inte nödvändigtvis måste vara så allvarligt; don’t need to hear you love me while you look deeply in my eyes/why can’t you be me sweet somethin’ steady on the side.

Dessa berättelser levererar Mayes med sin varma, sinnliga röst, som vore den en blandning med en nypa av Lucinda Williams hesa rossel och en stor dos av Danni Leighs honungsdrypande sensualism. Den träffar, precis som musiken och texterna i övrigt, rakt i hjärtat och gör detta till en särdeles speciell tilldragelse där varje låt känns som en närmast omistlig upplevelse som jag vill höra om och om igen. Det här är helt enkelt, i brist på bättre ord, mästerligt och därmed ett album som alla älskare av rootsinfluerad singer/songwriter musik bör betrakta som oumbärligt.

Roger Persson - 20080726

Redaktionen tackar www.romimayes.com för detta recensionex.