Jaha, då var det dags igen för en ny brittisk independent singer/songwriter som jag inte har hört talas om innan. Men i det här fallet är det inte så konstigt eftersom detta faktiskt är unga fröken Marshalls debutalbum. Såvitt jag kan förstå började hon först låta tala om sig för ett par år sedan med några riktigt vassa liveframträdande på den engelska festivalcirkusen, vilket alltså så småningom har lett fram till det här albumet som släpptes i våras.

Det finns ett par saker som omedelbart imponerar på mig, inte minst det faktum att det här handlar om lätt elektrifierad deltablues i grunden, musik som plöjer i samma fåror som till exempel Bonnie Raitt, JJ Cale och John Lee Hooker, för att nämna bara några som sannolikt återfinns bland Marshalls influenser. Det hör verkligen inte till vanligheterna att det kommer fram nya namn inom denna genre som imponerar på det sätt som Marshall gör med sitt debutalbum.

För imponerande är det verkligen och inte blir det sämre när jag får klart för mig att hon dessutom skrivit alla spåren själv, som utan tvekan håller mycket hög klass rakt igenom. När det dessutom visar sig att hon även spelar alla gitarrer själv på ett sätt som jämförts med självaste Stevie Ray så står det klart att vi här har att görs med en talang av inget mindre än extraordinära proportioner.

Hon har anlitat en annan skicklig brittisk artist till att sköta producentspakarna i form av Simon Alpin, vilket han har skött utmärkt. Han har skapat en mörk, lite försiktigt återhållen ljudbild där Marshalls utmärkta lite hesa och skrovliga men emotionellt omfångrika röst, vilken påminner en hel del om Janis Joplin och Reneé Austin och som har det där helt "rätta" ärliga och uppriktiga soundet av livserfarenhet, tar plats längst fram i ljudbilden framför ett band med klassisk bluessättning, med trummor, bas och Marshall själv på gitarr. Allt som oftast spelar hon akustisk slide, som på flera spår också kompletteras av en elektrisk gitarr som dock oftast får stå tillbaka lite i ljudbilden till förmån på den akustiska. Lägg till en enstaka mandolin och banjo här och var och lite stämningshöjande keyboards som ruvar i bakgrunden på några låtar så har du bilden klar för dig.

Och som sagt, låtarna skäms verkligen inte för sig heller, vare sig avseende text eller musik. Inledande titelspåret är en klassisk deltablues med ett grymt sväng och med en finurlig text om vilken signifikans en så tillsynes oansenlig möbel som ett köksbord faktiskt spelar i vardagslivet; feeds the family, seen my spills/kitchen table, reads all my bills…kitchen table, where it all starts/wedding plans, broken hearts. Little Bird och Bad Bad Girl är båda suveräna, lunkande låtar med lite influenser av swampblues a la Tony Joe White där hon ger oss prov på sitt utmärkta gitarrspel och där den senare har en särdeles underhållande text som ger en bild av en minst sagt stökig och rebellisk livsstil i sann rock ’n’ roll anda.

Ännu mera gitarrspel av yppersta klass ges i den rykande bluesrockaren Too Much Rock And Roll, där hennes hesa, skrovliga röst endast ackompanjeras av naken elektrisk slide och en resonator, båda självfallet framförda av henne själv som visar att jämförelsen med Stevie Ray inte alls är någon överdrift. Samma recept upprepas i den klassiska deltablues-stompen i Red Light, där ett förhållande smulas sönder på grund av egoism och ouppmärksamhet; the warning sign you passed/said we should not have gone this far/there’s blue lights in the mirror/and there’s sirens in my heart. Allra bäst är kanske den krypande, suggestiva Black Guitar, som sakta byggs upp med mer och mer instrument till ett crescendo i form av ett superbt slidesolo och med en sorlig text om en dyster figur där den fatala kombinationen av ett krossat hjärta, alkohol, ensamhet och blues tillsammans skapar en ond cirkel han inte kan ta sig ur.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här, men det finns faktiskt ett par spår som inte håller riktigt samma höga klass som resten av materialet, till exempel Here Is My Heart, som lite för mycket påminner om den akustiska, MTV-anpassade lättblues som Eric Clapton (tänk Tears In Heaven) sorgligt nog ägnat alldeles för stor del av sina senaste 20 år åt. Men det är en mindre viktig anmärkning. Vad som är viktigt är att detta i alla andra avseende är ett utmärkt bluesalbum från en ny men oerhört talangfull bluesartist. Visserligen har år 2008 bara kommit drygt halvvägs, men jag vill ändå påstå att detta är en mycket allvarlig kandidat till titeln årets bästa debut och ett måste för alla bluesälskare!

Roger Persson - 20080802