2008
CD
Radiation Records RDTN 5901

Ibland så undrar jag hur mycket bra musik det finns men som man av olika anledningar missar och aldrig får höra, förmodligen så är det en ansenlig mängd även om man som jag verkligen anstränger sig för att försöka hitta så mycket intressant och bra musik av obskyra och mindre kända artister som möjligt. Anledningen till att jag kom att tänka på denna inledande fråga är givetvis att jag återigen har hittat en artist som för mig är helt ny i form av bluesmannen Paul Mark, trots att det visar sig att han har hållit på i drygt femton år och detta är hans sjunde album.

Men en riktigt trevlig bekantskap är det oavsett i alla fall, det handlar om traditionell rootsinfluerad bluesrock med stänk av både soul och rockabilly. Det hela påminner väldigt mycket om en annan underskattad bluesman, nämligen Jimmy Thackery och för er som hört och gillar honom så kommer det här säkerligen att passa riktigt bra också.

Vi ska dock uppmärksamma att Paul Mark inte försöker bryta någon ny ”mark” så att säga (jag kunde bara inte låta bli!), men han vårdar sina rötter och traditioner på ett utmärkt sätt. Med sig i kompbandet The Van Dorens har han bland annat Rick Steff som är ett välkänt namn som spelat med flera andra kända bluesfigurer som Walter Trout, Luther Allison och James Blood Ulmer för att nämna bara några. Även producenten Jeff Powell är en riktigt rutinerad räv som jobbat med storheter som BB King, Lynyrd Skynyrd och Stevie Ray Vaughan.

Med så mycket genuint blueskunnande så lämnar naturligtvis det musikaliska framförandet inte något övrigt att önska utan det håller hög klass rakt igenom hela plattan, som har en härlig livekänsla över sig, inga onödiga åthävor från producenten här inte, utan det verkar snarare som han bara skickat in musikerna i studion och sagt åt dem att köra igång. Inga krusiduller, bara enkel och rättfram bluesrock från början till slut med ett härligt driv och energi.

Till sitt förfogande har han också en precis lagom väderbiten och lätt skrovlig men samtidigt varm röst, som även den påminner en hel del om nämnde Jimmy Thackery, som passar de kärva och hårdkokta texterna alldeles utmärkt. Mark har skrivit samtliga spår utom ett själv, och även om texterna inte bjuder på några direkt nya insikter eller världsomvälvande poetiska kvalitéer, men han undviker trots allt tacksamt de mest slitna klichéerna, och han vet utan tvekan hur man får till ett effektivt bluesgung, vilket bevisas med eftertryck flera gånger om.

Allra bäst funkar det i de låtar där han lånar lite mer friskt från olika andra rootshåll som till exempel i den Motown-doftande Raise The Roof som kanske är albumets höjdpunkt, med en sympatisk text om att alla ibland behöver en hjälpande hand. Till de bättre låtarna hör också det inledande klassiska bluesstompet i Everything Is Nothing och New Orleans-jazziga I’m Still High som är en särdeles underhållande liten humoristisk sak om efterverkningarna av en alltför blöt kväll på stan. Och så bjuds vi också på lite svängig countryblues i Wrong Pair Of Shoes som också den har en riktigt underhållande text där han försöker bevisa sin gränslösa kärlek till en kvinna, bara han inte måste göra det just idag; For you I would cross the midday dessert/swim across the salty sea blue/I’d face down the world’s wildest army/and brand them a yellow pack of fools/I most certainly would, but today is no good/see I’m wearing the wrong pair of shoes.

Även lite mer subtilt och emotionellt laddat material visar sig funka helt okej i ett par släpiga bluesballader, Don’t Get Me Started och plattans enda cover i form av Sonny Thompsons Let Them Talk, även om det förvisso blir uppenbart att det inte riktigt är hans hemmaplan i lika stor utsträckning som de mera hårdkokta och finurliga texterna som ackompanjerar de mer tempostarka spåren. Men det är samtidigt kanske att vara petig i överkant också, för hela tiden så präglas ändå musiken av en helt äkta spelglädje och ihärdig inlevelse som gör det här till en i hög grad mycket givande och förnöjsam musikalisk upplevelse. Och när han avslutar hela plattan med en instrumental uppvisning i hur man spelar bluesgitarr som får mig att tänka på gamle gitarrhjälten Mason Ruffner i högform så glömmer jag dessa smärre invändningar och bara njuter av ett riktigt bra bluesalbum. Vilket för övrigt alla andra som också gillar rootsinfluerad blues utan tvekan bör unna sig de med, för Paul Mark är faktiskt alldeles för bra för att fortsätta att passera omärkt förbi alla blueskonnässörer.

Roger Persson - 20090106