2003
CD
Satellite Records: sat 003

När man nämner Ola Magnell brukar man oftast tänka på Proggrörelsen. Det är dock inte helt rättvisande att placera in honom i detta vänstervridna politiska fack. Hans texter på den gamla goda tiden var visserligen inte utan politiskt budskap, men själva essensen i hans diktande torde ändå vara melankoliska betraktelser i största allmänhet, och vare sig dessa betraktelser är självupplevda eller inte, så råder det inget som helst tvivel om att han både var och fortfarande är en skicklig ordsnickare. Det kan dock ofta finnas problem att förstå vad som egentligen åsyftas när man lyssnar på honom, det är som regel inga helt linjära berättelser utan man får nöja sig med att tillskansa sig den smittsamma känsla av hopplöshet melodierna utsöndrar.

När det gäller den här, hans senaste platta, som vid det här laget nu visserligen har några år på nacken, känner man fortfarande igen denna verbala träffsäkerhet. Han målar bilder som förvisso inte är lika klockrena och briljanta som i klassikern Vällingklockan eller lika musikaliskt medryckande som i de största favoriterna från förr; till exempel Rulltrappan, Kliff, Nya Perspektiv och Min Häst Har Blivit Sjuk. Efter några genomlyssningar tycker jag mig dock märka att några av låtarna sätter sig mer och mer. Framförallt är det första halvan som visar sig växa. Jag menar, vem kan låta bli att älska textrader som Jag har rullat mina stenar uppför bergen med den långa vintern i förlängda märgen som Ola pratsjungande inleder skivan med i den countryinfluerade Sisyfos (ta mig hem)?

Efterföljande titel får mig osökt att tänka på en annan av den svenska sångskattens giganter – Cornelis Vreeswijk! Blues för Amadeus låter precis som en titel den mannen skulle ha kunnat skapa medan innehållet kanske inte är lika självklart Corneliskt. Men med detta i åtanke tar jag mig snabbt friheten att tolka Amadeus som en metafor för just Cornelis även om texten även innehåller referenser på annat håll, både Wittgenstein och Freud omnämns till exempel. Även dessa kan dock, med lite fantasi, tolkas som metaforer.

Vidare skulle man, fortfarande med Mäster Vreeswijk i åtanke kunna jämföra nästa spår och tillika titellåten Vallmoland med Ballad På En Soptipp åtminstone rent innehållsmässigt. Visserligen är den äldre av låtarna en betydligt dystrare och mera uppgiven betraktelse men visst kan själva andemeningen jämföras. Självklart finns det även här möjligheter till andra tolkningar, varför inte en betraktelse inifrån ett drogmissbrukande rus, med tanke på låtens titel? Jag ser mig om i vallmoland/i vinden över frusen sand/jag halkar snett i snön som föll i fjol/jag ser ett hav, jag ser en strand/med drömmen i min knutna hand/den som en gång var det stora navet.

Men istället för att fortsätta älta om möjliga tolkningar börjar det bli dags att avrunda och att dessutom avkräva den här recensenten ett lämpligt omdöme, baserat på de förvirrade intrycken den något ojämna plattan ger. Det finns några riktiga höjdpunkter men också rejäla djupdykningar. Man får helt enkelt inget riktigt grepp om den och Ola verkar har fastnat i fällan av att skapa många djupa texter som ingen egentligen förstår sig på. Musikaliskt är det ofta vackra visor som för tankarna till Olle Adolphson eller Carl-Anton men utan den udd man skulle ha önskat sig av dem. Man orkar inte koncentrera sig tillräckligt länge för att få fullt utbyte hela plattan igenom, det blir tjatigt och på tok för entonigt i längden. Några låtar i stöten är istället att rekommendera och det måste, hur motvilligt det än är, avspela sig ganska radikalt på betyget.

Tommy Söderberg - 20080309

Jag måste inleda med att erkänna att jag inte har något som helst tidigare förhållande till Ola Magnell, bortsett från det faktum att jag är medveten om den icke oväsentliga roll som han spelat i den svenska proggmusikens historia. Men det är nyttigt att ibland gå utanför sina normala musikaliska ramar, dels för att upptäcka ny, spännande musik men även för att det enligt mitt förmenande alltid är av godo att vidga sina referensramar. Ju mer man har att jämföra med, desto bättre.

Nå, tillbaka till det aktuella verket. Jag förväntade mig att höra någon form av singer/songwriter musik, kanske med riktning mot folk och visa, och det visade sig vara i ganska stor utsträckning korrekt. Vad som däremot var mer förvånande var de tydliga influenser från countrymusik som tonade fram i flera låtar. Det hela påminner faktiskt en hel del om Mark Knopflers senaste skivor, på mer än ett sätt skulle det visa sig.

Musikaliskt sett så håller det hela faktiskt en för mig oväntat hög nivå, det är på hela taget mycket professionellt och seriöst framförd musik som definitivt har för avsikt att tas på fullaste allvar. Och här kan vi se den första parallellen till nämnde Knopfler, det är som sagt både professionellt och ytterst seriöst. Men jag tycker också att Magnell faller i precis samma fälla som Knopfler också gjort på sina senaste alster, de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Musiken lunkar på i samma släpande halvtempo i stort sett rakt igenom hela skivan utan några större variationer, vilket gör att det blir tämligen tråkigt i längden och det blir efter ett tag svårt att hålla isär en del av de olika låtarna då det mesta låter i stort sett likadant. En av få låtar som sticker ut från mängden och som får mig att vakna till lite är den bluesiga Grumliga Motiv, men det visar sig vara ett kort uppvaknande och snart är jag åter tillbaka i samma slölyssnande semidvala som innan. Det är helt enkelt så att låtmaterialet är alldeles för svagt för att hålla mitt intresse vid liv.

Nån större sångare är han dessutom heller inte, ytterligare en egenskap han delar med sin mer kände kollega. Men Knopfler har i alla fall en förmåga att skriva låtar som passar hans begränsade uttrycksförmåga, vilket inte Magnell lyckas lika bra med. Inte nog med att han låter oinspirerad och märkligt oengagerad av sina egna texter, i mina öron är dessutom rikssvenska och country en kombination som vi helst borde ha skonats ifrån. Och när vi ändå är inne på texterna så kan jag bara konstatera att även Magnell allt som oftast faller till föga i sin emellanåt närmast löjligt desperata jakt på textrader som rimmar, det slutar alldeles för ofta i oerhört sökta nödrim som när de inte låter direkt löjliga istället ofta låter ansträngda.

Så när det hela ska summeras så konstaterar jag att ur ett rent tekniskt perspektiv så är detta inte dålig musik på något sätt, det hela är mycket kompetent och seriöst framfört. Men där slutar också de positiva intrycken. Helhetsintrycket är istället att detta är alldeles för seriöst för sitt eget bästa och det kommer inte i närheten av att leva upp till sina alldeles för höga ambitionsnivåer, i stor utsträckning beroende på ett märkligt oengagerat framförande från Magnell själv och på ett väldigt enahanda låtmaterial som dessutom lider av väldigt pretentiösa texter som känns forcerade. Det är alltså på det hela taget både ointressant och väldigt tråkigt. Och om inte det är kriterier för dålig musik så vet jag inte vad som är. Nåja, jag kan i alla fall trösta mig med att mina referensramar har vidgats ytterligare lite grann. Och så har jag ju fått veta att jag inte behöver springa benen av mig till skivaffären om det skulle komma någon ny skiva med Ola Magnell…

Roger Persson - 20080309