2009
CD
Roadrunner Records RR 7859-5

Alla har vi väl i någon form gamla (musikaliska) hjältar som vi fortsätter att lyssna på av nostalgiska orsaker trots att de egentligen inte längre håller måttet och därmed också har förlorat all form av musikalisk relevans för dig som lyssnare. Sådant är numera, tyvärr, mitt förhållande till legendariska sydstatrockarna Lynyrd Skynyrd. På 70-talet var de enligt min mening ett av de absolut bästa, ja kanske till och med det allra bästa, rockbandet i världen. De hade då åstadkommit flera utmärkta studioalbum, men min personliga favorit är nog det superba livealbumet One More From The Road från 1976 på vilket vi kan höra ett suveränt rockband på den absoluta toppen av sin förmåga. En förmåga som ju tyvärr abrupt försvann året efter i den där flygolyckan som ni säkert hört talas om som tog ett par av bandmedlemmarnas liv.

Men i början på 90-talet gjorde de en comeback som faktiskt inte alls var så tokig, flera av originalmedlemmarna fanns med och de gjorde ett par, tre riktigt hyggliga studioalbum och några bra liveskivor (jag minns förresten själv fortfarande med rysande välbehag när jag såg dem sommaren -96 i Karlshamn på en festival som jag inte kommer ihåg namnet på men som så småningom förvandlades till Sweden Rock) innan förfallet började på allvar. För från och med albumet Twenty som kom 1997 så har de faktiskt inte gjort något som varit i närheten av att vara bra, eller ens hyfsat om man ska vara helt ärlig. Och, som det visar sig, så är nya albumet God & Guns inte heller något undantag. Tvärtom faktiskt, det är utan tvekan det absolut sämsta som de någonsin åstadkommit.

Idag finns bara Gary Rossington kvar från den tiden det begav sig, men det är ju av nöden tvunget då de flesta andra av ursprungsmedlemmarna faktiskt inte längre är i livet. Sedan mitten på 90-talet så är det Ricky Medlocke (från Blackfoot) och Johnny Van Zant (lillebror till ursprunglige sångaren Ronnie Van Zant) som tillsammans med Rossington står bakom det mesta av låtskrivandet. Detta har resulterat i att Lynyrd Skynyrd numera låter mer som ett halvtaskigt avdankat FM-rockband, av de blues- och countryinfluenser som en gång skapade deras suveränt gungande och medryckande sydstats/boggierock finns idag inte många spår kvar. Men så har det varit i drygt 10 år nu, så detta var jag väl förberedd på.

Men trots att låtmaterialet ofta har varit minst sagt mediokert på de senaste plattorna, så har det aldrig varit så dåligt som på denna senaste platta. Det finns egentligen inte en enda melodi som fastnar eller som lockar till upprepad lyssning, det är i stort sett helt ointressanta och alldeles för förutsägbara melodier som erbjuds för att det ska kunna erbjuda lyssnaren ens flyktigt intresse under tiden man faktiskt lyssnar. Förvisso är de hantverksskickliga musiker ur ett tekniskt perspektiv, men någon riktig gnista eller engagemang förmår de inte längre åstadkomma. Något som inte minst gäller sångaren Johnny Van Zant, som förvisso ytligt påminner en hel del om storebror Ronnie men det är numera (kanske har det alltid varit så, det är bara det att jag inte tycker att det tidigare varit så uppenbart som på denna platta) också pinsamt uppenbart att likheterna inte går djupare än så. Ronnie Van Zant var en utmärkt sångare som hade humor, glimten i ögat och inte minst empati som gjorde honom till en särdeles själfull sångare, medan lillebror Johnny, bortsett från en viss snorvalpsaktig uppkäftighet som ibland funkar till lite mer hårdkokta texter, istället uppvisar ungefär samma karisma och inlevelseförmåga som en gråsten.

Och inte heller blir saken bättre av att texterna har förfallit till rena klyschor och trötta plattityder och som vid några tillfällen faktiskt urartar till rent motbjudande reaktionär och gudfruktig smörja. För när jag hör idiotiskt korkad och religiöst motiverad vapenromantisering som “God and guns keep us strong/that’s what this country was founded on…out here in my neck of the woods where God is great and guns are good” från titelspåret, eller den obehagliga, självgoda flaggviftarpatriotismen i That Ain’t My America så blir jag både upprörd och illamående. Det är hart när omöjligt att förstå att det här textmässiga avskrädet kommer från samma band som en gång i tiden skrev antivålds- och vapenappeller som Saturday Night Special och socialliberala samhällsbetraktelser som Things Goin’ On.

Det är alltid tråkigt att uppleva gamla idoler som inte inser att deras bäst före datum sedan länge har passerat, men sällan har jag upplevt ett sådant våldsamt förfall som detta som Lynyrd Skynyrd anno 2009 uppvisar. Ty detta är i alla väsentliga avseende en tämligen usel platta, ja rent av ett hån mot det som en gång i tiden var ett av världens bästa rockband. Jag kan bara innerligt hoppas att Ronnie Van Zant, Allen Collins, Leon Wilkeson, Steve Gaines och Billy Powell, var dom än månde vara, slipper uppleva det här skräpet. En upplevelse som jag för övrigt inte önskar någon annan heller, om det nu inte gäller att plåga vederbörande förstås…

Roger Persson - 20091205