2008
CD
Lost Highway 0602517448254

Inspired by Dusty Springfield står det på att läsa på Shelby Lynnes nya och tionde album och då förstår ni säkert att det handlar om ett coveralbum med låtar som hämtats från den legendariska brittiska sångerskans repertoar. Men eftersom det handlar om Shelby Lynne, som är en artist som har väldigt stor integritet och som gör saker på sitt eget sätt, så är det inte bara ytterligare en samling av kända låtar som i kommersiellt syfte snabbt rafsats ihop, som denna typ av album ofta tenderar att bli.

Istället är det ett respektfullt men personligt homage som vi bjuds på och som undviker det mest förutsägbara. Således får vi (tack och lov!) inte ytterligare en meningslös version av Son Of A Preacher Man, det hade varit alldeles för trivialt och ärligt talat direkt dumt . Vad som istället serveras är en synnerligen smakfull och noga utvald meny av låtar som Lynne tyckt att hon har kunnat göra något eget med, vilket hon också i väldigt stor utsträckning lyckas alldeles utmärkt med.

Men så har inget lämnats till slumpen heller utan hela det album präglas av en särdeles noggrann planering och eftertanke som i alla detaljer som det verkar. Produktionen har skötts, med den äran för övrigt, av Frank Sinatra veteranen Phil Ramone. Han har skapat en varm, mörk men samtidigt mjuk och återhållen produktion där ett fåtal instrument ramar in Lynnes naturligt sensuella och mjuka stämma på ett närmast perfekt sätt. Musikerna har också valts med största omsorg, rytmsektionen består av en annan Sinatra veteran på trummor, ingen mindre än Gregg Field, och Kevin Axt (Tierney Sutton) på bas. Till dessa kommer Rob Mathes (Natalie Cole, Celine Dion) på keyboards och gitarrvirtuosen Dean Parks (vars meritlista omfattar så många storheter att det nästan är löjligt) och då har du fått hela laguppställningen.

Med denna uppsättning så lutar musiken ofelbart åt det jazzigt avslappnade, dvs. i samma områden som Norah Jones och Diana Krall rör sig i. Men samtidigt är det också hela tiden angeläget och personligt, tack vare en precist avvägd produktion som, tillsammans med ypperliga musiker, skapar en perfekt intim inramning till Lynnes mjukt sensuella sångstil som kommer till henne tillsynes helt naturligt utan någon som helst ansträngning. Inga krafttag eller åthävor behövs utan det verkar räcka med att hon öppnar munnen så bara flödar orden ut, helt naturligt med en närmast perfekt frasering och en innerlig själfullhet på ett sätt som får mig att tänka på sorgligt underskattade men fantastiska jazzsångerskan Eden Atwood.

Det finns egentligen bara ett litet klagomål som jag vill framföra, och det har trots allt med låtvalet att göra. Att inkludera versioner av såväl You Don’t Have To Say You Love Me och I Only Want To be With You som The Look Of Love känns kanske ändå lite fantasilöst och väl förutsägbart. Och att dessutom lägga alla dessa tre i rad efter varandra på skivan är kanske heller inte det smartaste valet, för om det finns någon liten svag punkt så är det just denna. Men missförstå mig nu inte, det är absolut inget fel på versionerna var för sig, de är riktigt framgångsrika och hörvärda försök att ljuta nytt liv i vad som annars är lite lätt uttjatade låtar, jag bara tycker att de borde spritts ut lite om nu alla tre tvunget skulle vara med.

I övrigt finns det inget att klaga på men desto mer att njuta av, inte minst en soulinfluerad tagning av Donnie Fritts och Eddie Hintons Breakfast In Bed där Lynne levererar en sån där sånginsats som på samma gång är både helt avslappnad och fylld med en svettig vällust som är hennes adelsmärke. En jordnära och sparsmakad, bluesinfluerad version av Tony Joe Whites Willie And Laura Mae Jones är också en ångande het betraktelse av en mellanrasig kärlekshistoria (som för övrigt skrevs långt innan detta var något som var accepterat i södra U.S.A.) och tillhör även den albumets höjdpunkter. Den enda låt som är nyskriven (av Lynne själv), Pretend, pryder utan tvekan också sin plats på albumet och smälter med lätthet in bland det övriga låtmaterialet, ett bevis på hennes betydande kvalitéer som låtskrivare också. Framhållas måste också titelspåret, en suggestiv, pumpande rhythm and blues version som lika gärna kunde ha hämtats från någon platta med Bettye LaVette eller Candi Staton, där Lynnes vällustiga sång når nästan oanständiga höjder när hon med närmast viskande stämma smeker fram texten; nothin’ turns a day on, really gets it dawning/like a little bit of lovin’.

Jag har redan nämnt Norah Jones och Diana Krall, men alla andra artister som också befolkar den musikaliska fåran där jazz möter olika grader av rootsinfluerad populärmusik, som t.ex. Madeleine Peyroux och Katie Melua, får faktiskt ta och maka på sig. Shelby Lynne har med Just A Little Lovin’ visat var skåpet ska stå och har därmed satt en standard som ingen av dessa ännu nått upp till.

Roger Persson - 20080308