Det är ju typiskt att just det band som fick mig att få upp ögonen för en mer extrem musikstil – Black Metal, än vad jag tidigare varit van vid nu lagt ner sin verksamhet. Det är väl ödets försyn kanske, vad vet jag… Men eftersom orsaken handlade om hälsoproblem – trummisen Micke Backelins tinnitus, är det svårt att argumentera emot beslutet. Hälsan måste alltid komma i första rummet även om det värker i hjärtat.

Nåja, hur låter plattan då? Känner man igen sig från de föregående plattorna eller har de skapat ett helt nytt sound? Svaret är nog lite av både ja och nej. Visst känner man igen sig och Thomas Backelins väsande skrikande är det svårt att ta fel på och redan i den vildsinta inledningslåten Pazuzu – Lord of Fever and Plague är det ställt bortom allt tvivel vad det här handlar om. Man känner också igen sig musikaliskt i de väldig raka rytmerna där gitarrernas tremolotekniker baserar sig i lika stora fjärdedelar. Trummorna ligger som en ljudmatta ganska långt fram i ljudbilden som sig bör och är mycket passande till musiken. Men det finns också nyansering där tempot tas ned och andra rytmer vävs in i grundkonceptet och det är alltid lite trevligt med variation tycker jag.

Lyssna bara på andra låtens intro – Trumpets of Doom, där tankarna går till ett av Steve Harris (Iron Maiden) basgångsintron. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man hör något som i bakgrunden låter som ett piano, det är kanske ingen direkt melodislinga som frambringas men väl en del av det musikaliska kompet och det passar utmärkt i relation till den övriga musiken. Man börjar också upptäcka mer komplexa melodier och låtstrukturer än vad som tidigare varit fallet och det är helt klart ett extra plus i sammanhanget. Det är inte ett stenhårt tempo hela tiden och det finns definitivt andra musikaliska kvalitéer än aggressivitet!

Jag tycker också det finns en mer framträdande roll för den synth som ofta ligger i bakgrunden och skapar stämning. Det är självklart fortfarande inte den viktigaste beståndsdelen, men jag tycker jag lägger märke till den mer än vad jag tidigare har gjort. Textmässigt handlar det (förstås) om mörka texter som för ett otränat öra kan vara svåra att uppfatta och jag påstår ingalunda att jag är särskilt bra på att urskilja vad som frambringas men det är ändå betydligt mycket lättare att, åtminstone, uppfatta delar av den när det gäller Lord Belial än många andra band. Det är åtminstone sant när det gäller den här skivan.

Det finns förresten några passager med riktigt ren ”pratande” röst också och några där någon typ av kör förgyller musiken. Den får ett annat djup när den ställs i relation till Thomas väsande demonröst. Naturligtvis är det mycket passade just i Antichrist Reborn då det får en mässande känsla. En låt som för övrigt känns som ett oerhört passande preludium till efterföljande Primordial Incarnation, som för mig är plattans absolut starkaste låt. Den är mörk och inte supersnabb, även om baskaggarna ligger som en matta i ljudbilden. Och har formen av en mässa av något slag. Det är åtminstone min tolkning: Ring the bell, turn to the North/Drink the blood, take heed of the voice of the chant/Ring the bell, turn to the South/ Drink the blood, take heed of the voice of the presence […] Ring the bell, turn to the East/Drink the blood, take heed of the voice of the Future/Ring the bell, turn to the West/ Drink the blood, take heed of the voice of the Past.

Det här är också den låt som förändrar skivan en smula, eller rättare sagt den musik som följer efter denna. Det är mer innovativt än vad man är van vid och heller inte riktigt lika raka rytmer. Det blir mer avancerat och också lite mer traditionella riff, som jag personligen gillar. Vi bjuds på skalor som låter lite åt det orientaliska hållet i Ascension of Lillith och det är mycket klädsamt och passar helt och hållet in i produktionen, för som vanligt känns det som om det finns en början och ett slut på plattan, inte bara tio individuella låtar.

Sammanfattningsvis finner jag alltså det här vara en variationsrik platta med många bra melodier och klangkonstruktioner. Jag tycker också att basen fått en mer framstädande roll än tidigare vilket naturligtvis gör att man får ytterliggare en dimension i musiken att lyssna på. Som vanligt gäller också att verkligen lyssna aktivt för att upptäcka alla små variationer.

20090201 - Tommy Söderberg