Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

20100207 - Tommy Söderberg