Storbritannien har det senaste dryga decenniet av någon anledning (inte för att jag klagar!) börjat producera en uppsjö av skickliga artister inom alternativ rock, americana och singer/songwriter genrerna. Michael Weston King tillhör den sistnämnda kategorin av artister och albumet som är föremål för denna recension är hans sjätte som soloartist sedan debuten 1999. Hans musikaliska karriär började dock betydligt tidigare i och omkring Manchester. I början på 90-talet grundade han The Good Sons, vilket var första gången han rönte någon större uppmärksamhet och de hade vissa framgångar i både Storbritannien och USA innan en olycka med turnébussen 1998 till slut ledde till gruppens upplösning, även om bandet återuppstod en kort period för att göra ett fjärde album 2001.

Annars har alltså King fortsatt som soloartist sedan 1999, och musiken kan beskrivas som solid singer/songwriter även om influenser från framförallt pop emellanåt gör sig påminda. Det handlar om musik i samma fåra som plöjs av t.ex. Rosanne Cash, Neal Casal, Bruce Robison och dennes hustru Kelly Willis, men i de poppigare utspelen tycker jag mig även höra ekon av Marshall Crenshaw och David Gray. Dessutom gästar Ron Sexsmith på ett spår och skotten Jackie Leven bidrar också på en handfull spår. I stort sett inga större musikaliska skillnader från mina tidigare erfarenheter av King, även om popinfluenserna har fått lite större utrymme än tidigare och orkestreringen emellanåt dessutom är större och mäktigare. Vad som däremot är sig likt är Kings ljusa och lite tunna, rena stämma som hela tiden tydligt befinner sig i de musikaliska händelsernas centrum, vilket gör att texterna löper genom musiken som en klar och frisk fjällbäck genom ett kargt men vackert landskap.

På det musikaliska framförandet finns egentligen inget att anmärka, men bilden blir lite annorlunda när texternas innehåll skärskådas närmare. Precis som titeln antyder så löper ensamhet som ett centralt tema i flera av texterna, och tidigare har texterna, precis som det anstår en god singer/songwriter, varit en tillgång i Kings låtskrivande. Därför är det desto mer förvånande när dessa vid ett par tillfällen totalhavererar, som i My heart stopped today där saknaden efter en förlorad älskare ska beskrivas men det går fruktansvärt fel redan i den första, klichétyngda versen, vilken låter som något Chris de Burgh kastat i papperskorgen: The morning was silent, unlike any other/nothing was moving except the tops of the trees/then out from a clearing a young deer came running/why oh why, did my heart stop today. Ännu värre blir det i Saturday´s child, där helgpappans saknad av sina barn under veckorna beskrivs på ett så übersentimentalt sätt att det vet i fan om inte självaste Walt Disney hade ryggat inför en dylik överdos av smetig gråtmildhet.

Som tur är så finns det dock fler exempel på motsatsen där King är i normalt gott slag avseende texterna. The last hurrah börjar som en ganska ordinär historia av vad som verkar vara en man som tycker att hans liv är slut pga. av ytterligare ett kraschat förhållande, men det visar sig istället vara en mycket underfundig liten berättelse eftersom det så småningom blir uppenbart att det inte alls rör sig om någon känslomässig metafor, han är verkligen död. Död av ett mera makabert slag avhandlas i den smärtsamt vackra och samtidigt oerhört fasansväckande historien i From out of the blue där föräldrarna till en mördad dotter möter föräldrarna vars son är hennes mördare. Men allra bäst är nog ändå det avslutande spåret It will end in tears där alkoholmissbruk och kvinnomisshandel blottläggs på ett för ämnet passande brutalt och grafiskt vis: Oh my pretty thing, my poisoned one/where are you going now? What have I done?/the swollen mouth, the blackened eye/was that me, who made you cry? Hela tiden levereras dessa allvarstyngda betraktelser och historier med Kings känsligt sköra och omhuldande stämma som försäkrar att ämnena behandlas med tillbörlig respekt samtidigt som den lägger sig som en skyddande hinna kring den på samma gång vackra poetiska kraften i språkbruket. Undantaget är de ovan nämnda kvasipoetiska styggelserna där det vokala framförandet av de klichéfyllda texterna istället mer kan liknas vid ett pekorals löjeväckande ansträngdhet.

I slutändan måste ändå konstateras att de positiva aspekterna av detta album är betydligt fler och större än de negativa, vilket på ett sätt gör de negativa desto mer irriterande. För hade det inte varit för dessa båda litterära bottennapp, själva melodierna håller samma klass som övrigt material, hade detta varit ett magnifikt album, så stora är kvalitéerna i övrigt. Men även när dessa tas i beaktande så råder det inget tvivel om att detta är ett riktigt bra album som är väl värt att offra en stund och några av sina surt förvärvade slantar på.

Roger Persson - 20070213