2010
CD
Valve Records Valve # 2787

Jag misstänker att de flesta kan räkna ut vad Michael Weston Kings senaste (hans sjätte) studioalbum handlar om efter att ha tagit del av dess titel. Det är ett album med protestsånger, några nya från King själv, men de flesta är mer eller mindre kända klassiska protestsånger från några välkända låtskrivare, bland dessa till exempel Phil Ochs (som för övrigt har fått äran att bidra med två låtar), Sykes Roosevelt och, förstås, Bob Dylan.

Det hela är en tämligen sparsmakad affär i klassisk folklig singer/songwriter-tradition med lågmälda arrangemang med tyngdpunkten på det akustiska, även om mer än hälften av låtarna faktiskt framförs av ett fullt band med såväl snare drum, bas, pedal steel, mandolin och munspel i olika konstellationer som komplement till Kings egen akustiska gitarr. Men även i dessa spår så är det Kings röst och hans gitarr som ligger i förgrunden i ljudbilden och det skapar den helt rätta, traditionella folkliga inramningen för denna ypperliga samling protestsånger.

Det finns naturligtvis inga blåbär i den här samlingen låtar, men om jag ska framhålla några som lite extra bra så får det bli folkbluesiga Life Is Fine, som King skrivit tillsammans med Langston Hughes, den härliga countrysoulen i Jim Fords The Sounds Of Our Time (det ska i rättvisans namn påpekas att det verkar råda viss förvirring om vem som faktiskt skrivit denna låt, bara hos allmusic.com anges ibland Jim Ford som ensam kompositör, ibland nämns även B. Capmbell som medkompositör, och på detta album framhålls förutom de två ovannämnda också Bobby Womack som medkompositör) samt Bobby Darins finstämda Simple Song Of Freedom. Fast allra bäst är utan tvekan titelspåret, en oerhört drabbande och vemodig sång av Alfred Bryan där King på ett mycket precist och emotionellt laddat sätt prickar sångens innebörd, en moders ifrågasättande av varför hennes son ska formas till soldat, på ett sätt som framkallar rysningar hos lyssnaren.

Det som man däremot möjligen skulle kunna invända mot denna produktion är att det i längden inte är särskilt varierat, men det ligger på nåt sätt i musikens natur att det ska vara enkelt och avskalat. Icke desto mindre så blir det, i mina öron i alla fall, en liten smula enformigt och förutsägbart i längden. För det här är ju som ni säkert har förstått inget nytt musikaliskt koncept som King har anammat, utan det här har vi ju hört förut. Det kan förstås i detta sammanhang heller inte uteslutas att de som har hört de här låtarna förut inte uppskattar Kings versioner i jämförelse med tidigare kända framföranden, men det är ju en risk som en artist alltid tar när man ger sig på att göra covers. Personligen tycker dock jag att King lyckas riktigt bra med sina versioner, det här är musik som inte står så långt ifrån vad han själv har gjort tidigare och han levererar som brukligt ett framförande som är fyllt av genuint engagemang och själfullhet. Dessutom så står sig Kings egna, nya kompositioner riktigt väl i jämförelse med det övriga låtmaterialet, ett bevis så gott som något på att han också är en låtskrivare av rang.

Nej, det som istället var mitt största bekymmer inför detta album var istället att det fanns en risk för att låtmaterialet skulle kännas lite daterat och inaktuellt. Men den föraningen kom sannerligen på skam, för dessa protestsånger känns väl så brännande angelägna idag som någonsin förr. För visst är det så att ifrågasättande av krig och världens politiska och religiösa ledares agerande är en aldrig sinande källa som manar till eftertanke och grubblande över vad vi människor faktiskt sysslar med och gör mot varandra.

Fast King säger det egentligen själv allra bäst i albumets förord; The idea at the outset was to bring together a collection of old protest songs that are as relevant now as when first written. Songs, even those over 80 years old, that could well have been written yesterday, such is the state of the world right now.

Det kan inte sägas bättre eller tydligare än så egentligen, för det är precis det som är andemeningen av detta album. Det må inte var nyskapande eller överraskande musik som King bjuder på, men han presenterar dock ett känt och välbeprövat koncept på ett särdeles smak- och inlevelsefullt sätt. Det är gott nog så.

Roger Persson - 20101209