|
||
|
 |
|
 |
||
| Scott Kempner är för mig, och säkert många andra också, för alltid förknippad med kultförklarade 80-tals rockarna The Del Lords, vars råa, skitiga och kraftfulla korsning av klassisk rock & roll och rotrock med ett stänk punkinfluenser blev något av en favorit hos undertecknad under det sena 80-talet. Kempner var tillsammans med Eric Ambel den drivande kraften i detta band och medan den sistnämnde har haft en framgångsrik fortsatt karriär främst som producent men även som studiomusiker och soloartist, så har det varit tystare om Kempner. Det är blott hans andra soloalbum, det första kom redan 1992, men han har inte varit inaktiv under alla dessa år visar det sig. Han har jobbat mycket med den gamle rock & roll hjälten från New York Dion och dennes band The Little Kings, vilket förklarar varför i alla fall jag inte hört talas om honom på ett tag. Jag var därför mycket spänd på att höra vad som hade hänt med min gamle favorit under de år som han försvunnit från min radar. Men så fort jag placerar skivan i Cd-spelaren så är det nästan som om alla dessa år är som bortblåsta, som om en kär gammal vän som man inte träffat på många år helt plötsligt dyker upp och hälsar på. För redan från början så känner jag i mångt och mycket igen det sound som The Del Lords en gång fångade mig med och som jag (fortfarande) vurmar så mycket för. Det visar sig mycket riktigt också att en gammal polare från den tiden är med igen, nämligen The Del Lords gamle trummis Frank Funaro. Tillsammans med bassisten Mike Mesaros från Smithereens utgör de en stark och tajt rytmsektion som sätter en solid grund för Kempner att bygga upp sin opolerade, kraftfulla men också känsloladdade rotrock från. För det visar sig att samtidigt som Kempner har behållit sin förmåga att skriva utmärkt musik så har han också utvecklats och mognat till en riktigt vass textförfattare med stora litterära kvalitéer också som jag tycker är något eller några snäpp vassare än vad jag minns från tiden med The Del Lords. Och okej då, visst har han väl också lugnat ner sig lite med ålderns rätt, det är lite mer ballader och låtar med sansat tempo än regelrätta rockrökare än när det begav sig på 80-talet. Det är dock fortfarande tung och rå rotrock med ringande gitarrer i förgrunden av absolut högsta klass. Men det gör absolut ingenting, för det här visar sig vara ett musikaliskt recept som passar Kempner och hans väderbitna, släpiga och lätt spruckna röst alldeles utmärkt. Det är musik som berör, som känns jordnära och äkta, framfört med föredömlig inlevelseförmåga och skicklighet. Inledande Beyond The Pale är ett utmärkt exempel, en ballad som inleds med klingade stämspel från elektriska gitarrer och som påminner nåt alldeles oerhört om hans gamla band. Den sätter också lite av en textmässig agenda, då denna låt, som så många andra på plattan utforskar det mänskliga behovet av någon att knyta an till, att ty sig till, må det vara vänner eller älskare, för att klara sig igenom livets prövningar och mörka stunder, för att få förlåtelse och ge mening till livet. Annars får vi också lite nostalgi i Love Out Of Time, skriven tillsammans med nämnde Dion och Heartbeat Of Time, som båda låter lite som råbarkade och tuffare versioner av någon gammal 60-tals slagdänga, och som följer samma textmässiga tema. Den mörkare sidan av passionen pris utforskas i den suggestiva Passion Red, om ett endast tillfälligt lindrande kärleksmöte på ett sjaskigt hotell; we fall into the desperate situations/I don’t know how much farther we could fall/an unmade bed unfinished conversations/the dawn finds you gone the TV just goes on and on/I’m left with lipstick traces, passion red, medan plattans enda cover, Tommy Womacks I’ll Give You Needles, är en rått naken betraktelse av ett drogmissbruks destruktivitet. Några klassiska rockrökare av känt märke finns naturligtvis också, låtar som Stolen Kisses, Baby’s Room och inte minst Here Come My Love som har en sån där härlig allsångsfaktor och ”stampataktenkänsla” (i brist på bättre uttryck!) som kännetecknade The Del Lords när de var som allra bäst. Men de är ändå av underordnad betydelse för det är de lugna och eftertänksamma låtarna som är de bästa vilket inte minst plattans avslutning bevisar. Avslutande Shadows Of Love är en americanadoftande låt i halvtempo om smärtan orsakad av saknaden av en förlorad kärlek, medan Blame Me är en betraktelse av ett desperat sökande efter försoning, eller rent av frälsning, från ett misslyckat livsöde präglat av den alienerande storstadens moraliska förfall som förstört alla chanser till normala sociala umgängen; well the filth of this town is a part of me/I’ve finally become one with these streets/and my heart is as hard as the steel and concrete. Men allra bäst är trots allt ett av de mer hoppfulla spåren och det är titelspåret, Saving Grace, som är en klassisk rotrocksballad som börjar med en ensam akustisk gitarr men som växer sig starkare efter hand, både musikaliskt och textmässigt, en mäktigt emotionell historia av episk karaktär där förtvivlan och ensamhet förvandlas till hopp via ett undsättande själsfrändskap; Now, that I look a little closer/now, that I see you in the light/maybe you’re just like me, babe/a little lost and lonely in the night/just another fallen angel/ in a city gone to hell/but, if you can save me, baby/maybe I can save you, as well/hold me, baby/help me find my place/and maybe baby/you’ll be my saving grace. Detta är utan tvekan en av 2008 års allra starkaste låtar, kanske den bästa av dem alla. Men det gäller faktiskt för hela plattan i övrigt också, det är en mäktig musikalisk och emotionell upplevelse baserad på jordnära historier om grundläggande mänskliga behov och drifter, en kraftfull comeback från en gammal hjälte som är så fylld av genuin inlevelse och äkthet som gör att han nog aldrig varit bättre eller känts mer angelägen än vad han nu gör. Det tog Scott Kempner 16 år att få till den här plattan, men det var utan tvekan värt väntan. Välkommen tillbaka till toppen, Scott! Roger Persson - 20090212 |
||
Scott
Kempner: