Mary Karlzen har haft en brokig karriär som knappast varit spikrak. Debuten från 1992 gav henne ett kontrakt med storbolaget Atlantic som gav ut hennes andra album 1995, vilket fick lysande recensioner och omdömen. Men som så många andra så blev hon ett offer för storbolagspolitik och kände att hon inte fick det stöd och den handlingsfrihet som hon behövde och lämnade därmed Atlantic. Tillbaka som en independent-artist kom ett tredje album 2000 och, enligt egen utsago, så påbörjades arbetet med detta fjärde album strax efter.

Detta innebär att detta är ett album som har fått ta sin tid och mogna utan någon jäkt och stress, vilket hörs. Inspelad i Nashville med en namnkunnig uppsättning musiker, Gary Tallent (The E-Street Band), John Deadrick (Dixie Chicks), Ken Coomer (Uncle Tupelo & Wilco) och med gästspel från Paul Deakin och Robert Reynolds från Mavericks, samt kollegorna Matthew Ryan och Garrison Starr. En imponerande samling musiker som onekligen görs att förväntningarna skruvas upp.

Dock har Karlzen inga som helst problem att leva upp till högt ställda förväntningar, utan de infrias med lätthet. Musiken, som kan beskrivas som singer/songwriter med ett ben stadigt planterat i americana-land, känns mogen och framförs med en självklar bekvämhet som man finner hos artister som är nöjda med och trivs med sin musik, vilket alltså uppenbart är fallet är här. Vad som också är tydligt är arvet efter de artister som inspirerat Karlzen som Jackson Browne, John Hiatt, Joni Mitchell och James Taylor.

Samtliga spår är skrivna utav Karlzen själv, förutom en countryfierad men utmärkt version av Paul Westerbergs Skyway och en superb duett med kraxpellen Matthew Ryan i Tom Waits Heart of Saturday night. Det är låtar som handlar om en resa genom livet, att gå vidare genom både glädje och svårigheter, minnen, vänner och att finna sin plats i livet, ögonblicksbilder av tillfällen som definierar både musikalisk och personlig utveckling. Vad som dock är lite ovanligt för genren är den grad av positivism som präglar låtmaterialet, det vilar liksom en mentalitet av att allting ordnar sig och blir bra, även om det kanske ser mörkt ut för tillfället, över hela albumet. Det är en lika oväntad som välkommen och uppfriskande omväxling mot de normalt sett betydligt mer negativa känslor som brukar prägla denna musikgenre. Ett utmärkt exempel på detta återfinns i Oh my som inledningsvis ger uttryck för frustration och saknad: I wanna smash this stupid guitar, I want to drive off so far/I don’t know where you are…run until I drop/Sometimes I wish that my heart would just stop/oh my this hurts more than I could ever cry...,vilket i nästa vers förbyts till en obändig vilja att inte låta sig knäckas och istället gå vidare: It’s time to let the sun shine on my face/get back on my feet, get back into place/Comes a time we all make a choice and I will never let you take my vioce.

Samma anda återfinns i den tröst som erbjuds till vännen med den korkade pojkvännen i Find yourself: But it seems to me it’s not the love you seek/it’s the love you that you lack...in losing him, you will find yourself. Det är på det hela taget en intelligent, känsloladdad och tankeväckande resa genom sitt eget liv som vi bjuds på av Karlzen, som levererar dessa lärdomar med en röst som på samma gång är både återhållen och uttrycksfull på ett sätt som påminner en hel del om Rosie Thomas eller en lite yngre och sprödare version av Kelly Willis. Det är också uppenbart att hon nu känner sig trygg i sin plats i livet, både som människa och musiker, när hon här delger oss sina erfarenheter och finner det för gott att ge rådet att det är okej att misslyckas ibland om man bara vågar ta en och annan risk samtidigt också i Jump: It’s okay for you to lose your mind, but don’t waste your time. Därför uppmanar jag härmed alla som läser detta att låna ett öra eller två till Mary Karlzen, hon förtjänar det och det är sannerligen inte något slöseri med tid.

Roger Persson 20070331