Rebecca Lynn Howard har tagit tid på sig med detta, hennes tredje, album, hela 6 år har det passerat sedan förra albumet Forgive kom ut 2002. Då var hon en av Nashvilles påläggskalvar, flitigt anlitad av stora namn (bland dessa Patty Loveless och Reba McEntire) som låtskrivare och utpekad som en av countrys blivande nya stora stjärnor, trots att hon då fortfarande endast var 23 år gammal. Uppenbarligen hade hon själv andra planer, vilket visas med all önskvärd tydlighet av detta nya album.

För det första så är det inspelat i legendariska Muscle Shoals studios, men fröken Howard nöjde sig inte med endast att byta miljö, hon passade samtidigt på att vidga sina musikaliska vyer ordentligt. Hennes två första album var solid men knappast exceptionell countrypop av modernt Nashville-snitt, men här blandar och ger hon friskt bland olika genrer, och det lyckas hon riktigt bra med.

Som vanligt när det gäller produktioner från Muscle Shoals så är, naturligtvis, musicerandet i toppklass, med ett robust svängande band som baseras kring den vråltighta rytmsektion som utgörs av rutinerade studiorävarna Owen Hale och Bob Wray, och så dyker gamle ”Swampers-hjälten” Jimmy Johnson upp på ett spår som bonus.

Musiken vi bjuds på är 11 original som Howard själv varit med om att skriva, men hon har tagit hjälp av några riktigt vassa kollegor som Radney Foster och Rachel Thibodeau, samt tre covers. Och det är ett närmast dignande musikaliskt smörgåsbord som dukats upp för lyssnaren direkt från början. Vi bjuds redan inledningsvis på funkig rhythm & blues i en svettigt svängande version av Shakey Ground (även om den förstås inte riktigt kan mäta sig med Delbert McClintons version) och direkt efter på ett rakare och råare bluesgung i New Twist On An Old Groove som nästa kokar över av textens heta sexuella anspelningar. Och sedan slår hon till med en av de innerligaste versioner som jag hört av Dan Penns och Chips Momans soulklassiker Do Right Woman – Do Right Man.

För det är inte bara goda kvalitéer som låtskrivare som Howard besitter, hon råkar dessutom vara i besittning i en av de bättre sångröster som det idag går att uppbringa i americana-genren (i brist på bättre epitet vill säga) också. På en gång kraftfull och omfångsrik som Martina McBride men som också kan vara rå och jordnära på ett sätt som påminner mig lite om Pam Tillis när musiken så kräver. Och det är också i det rivigare och tempostarka låtarna som hon imponerar mest, som i de rykande countryrockarna Just Let It Burn och Throw It Down som säkert kan fungera som rejäla stämningshöjare på vilket amerikanskt roadhouse som helst.

Men det finns dock ett par tillfällen som det brister lite i på plattan också, och det är när hon flörtar med den moderna countrypop som hon trots allt inte helt lämnat bakom sig, vilket blir särskilt uppenbart i ett par onödigt smöriga och väl klichétyngda ballader och det menlösa försöket till en jazzinfluerad duett We’re In This Love Together. Men visst kan hon göra briljant pop också, vilket hon visar i I’m Over You som får mig att tänka på Trisha Yearwood när hon var som allra bäst för sådär 10 år sen. Och visst kan hon klämma av en riktigt powerballad på samma övertygande sätt som nämnda Yearwood eller McBride när hon vill, vilket bevisas med eftertryck i den mäktiga As One As Two Can Be.

Det här är så här långt i karriären Rebecca Lynn Howards mest personliga och genomarbetade album, och därmed också helt utan tvekan hennes bästa. Kanske kommer hon aldrig att bli den där stora stjärnan som hon en gång tippades bli, men hennes högst medvetna val att sätta sin musikaliska integritet före framgång har istället producerat ett riktigt bra album som det näppeligen hade gått att göra i Nashville, därtill är det alltför eklektiskt (i ordets positivaste bemärkelse) och egensinnigt. För nog är det precis så som hon själv konstaterar i honky tonk-rökaren Sing ’Cause I Love To; If I wasn’t getting paid, I’d be doing it for free...I don’t sing for the money, I sing ’cause I love to. Det hörs.

Roger Persson - 20081204