2009
CD
Proper Records PRPCD044

Robyn Hitchcock har nu hållit på och gjort musik i närmare 30 år och detta är, om jag har räknat rätt, hans 19 studioalbum. Han gör spännande musik som väl egentligen borde beskrivas som någon form av alternativ singer/songwriter pop och rock, ett musikaliskt gränsland där klassisk brittisk gitarrpop möter lätt skruvad alternativ rock, och så kryddar han hela anrättningen med diverse subtila influenser från såväl rhythm & blues, country, garagerock som en och annan lätt psykedelisk anspelning. Om du kan tänka dig en korsning av Chuck Prophet, Bill Callahan, R.E.M. och Oasis så har du kommit en bra bit på vägen.

Detta är andra albumet tillsammans med kompbandet Venus 3 som består av Scott McCaughey, Bill Rieflin (Ministry) och Peter Buck (R.E.M.), och trots att det bara är andra albumet som de spelar tillsammans på så rör det sig om professionella musiker som inte gör några misstag. Dessutom så låter det som om de har kul tillsammans och det är ju alltid en god utgångspunkt för att göra bra musik, så inget att anmärka på i detta avseende alltså. Som vanligt har han skrivit all musik själv och hans melodisinne är det inget fel på, han vet hur man snickrar ihop trallvänliga melodier med effektiva refränger som snabbt sätter sig hos lyssnaren.

Det hela funkar riktigt bra när arrangemangen drar åt det rockigare och tyngre hållet, och då särskilt när han plockar in lite rootsinfluenser som i countryanstrukna Hurry For The Sky, no depresion-doftande Sixteen Years eller soulbluesiga What You Is, som dessutom ofta har riktigt underfundiga och kluriga texter som gör lyssningen ännu intressantare. Men i en handfull av de mera lättsamma poputspelen så blir det hela istället väl klämkäckt för min smak, speciellt med tanke på att texterna i dessa låtar också tenderar att bli lite i sötsliskigaste laget. Hitchcock har dessutom en lite speciell röst, lätt nasal och ibland också en smula gnällig, som kräver en viss tillvänjning hos lyssnaren om man så säger. Det funkar i mina öron bra för det mesta, men i de där klämkäcka, sötsliskiga låtarna jag nyss nämnde så tenderar han dock att låta lite väl jolmig kan jag tycka.

Fast avslutningen på plattan är onekligen magnifik. TLC (som står för Tryptizol, Librium och Carbitol) är en charmigt oemotståndlig kärleksförklaring, retrodoftande och smått jazzinspirerad croonerpop i halvtempo med en kul text om en man som är så hög på kärlek att han måste lugna ner sig med droger, medan det avslutande titelspåret är stämningsfylld, smått mystisk powerpop, återigen med en underhållande text som den här gången både är en sorts affektiv och lätt sällsam hyllning till Norge av alla ställen.

Det här är ett album som det är lite svårt att komma överens med, det är här är onekligen lite udda musik som kräver en hel del av lyssnaren för att uppskatta. Det finns också en del skönhetsfläckar på albumet och det är utan tvekan en smula ojämnt. Men det innehåller också klart fler toppar än dalar, och flera av dessa toppar är dessutom utomordentligt höga, och det är också musik som växer och blir bättre ju mer man lyssnar. Faktum är att nästan för varje gång man lyssnar så upptäcker man nya detaljer, nyanser och subtila undertoner, vilket gör att man får ut mer än vanligt av upprepade lyssningar och som gör att plattan känns fräsch och intressant klart längre än vanligt. Robyn Hitchcock är kanske inte den enklaste av artister att ta till sig, men för den som är villig att försöka så tycker jag nog att detta kan vara ett bra ställe att börja på.

Roger Persson - 20091209