John Hiatt lär väl inte behöva någon närmare presentation vid det här laget, annat än att säga att han tillhör den där skaran av artister som alltid fått mer credit än kommersiell framgång, ungefär som Lucinda Williams. Icke desto mindre har han framhärdat och efterhand skapat sig en lojal och ganska omfattande fanskara, vilken jag själv tillhört under en längre tid och John Hiatt måste räknas till en av mina absolut största personliga favoriter.

Dock har det gått ett tag sedan han gjort ett album i riktig toppklass, även om hans senare alster alltid har hållit hög klass så har han enligt min mening inte gjort ett riktigt helgjutet album sedan 1995 års Walk On. Och jag ska inte sticka under stol med att jag började misstänka att han faktiskt hade passerat sina absoluta kreativa topp, vilket i och för sig inte hade varit något att säga om. För jag kan då inte (på rak arm i alla fall) komma på någon annan artist som har en lika omfattande skattkista av högkvalitativa kompositioner bakom sig som just Hiatt, och han lyckas ju fortfarande fylla på den emellanåt, fast betydligt mindre frekvent än under det dryga decennium från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet som jag anser vara hans absolut bästa.

Men nya skivan Same Old Man visar sig efter några genomlyssningar vara ett eller ett par snäpp bättre än vad han åstadkommit på senare år, vilket faktiskt var en smula oväntat men inte desto mindre välkommet. Hiatt har spelat in hemma i sin egen studio och har faktiskt gjort nästan allt själv, vilket inkluderar att producera, spela in och mixa, förutom att han givetvis har skrivit all musik själv. Han har också gått tillbaka till den lite enklare uppsättning av kompband som han hade på ett par av sina bästa album i slutet på 80-talet (Bring The Family, Slow Turning), vilket innebär att han bara haft med sig en trummis, bassist och gitarrist in i studion.

Det är dock ett vasst gäng som han samlat ihop, vilket han förvisso alltid har lyckats göra. Med sig har han haft trummisen från sitt gamla kompband The Goners, Kenneth Blevins, gitarristen Luther Dickinson från North Mississippi Allstars samt Frank Zappas gamle bassist Patrick O’Hearn. Tillsammans har de ”återskapat” en hel del av soundet från de ovan nämnda, klassiska albumen, vilket ju visat sig vara en modell som passar Hiatt alldeles utmärkt.

När han nu dessutom har vässat låtskrivarpennan lite mer än på mången god dag så visar det sig att det fortfarande är en formel som funkar alldeles utmärkt. Inledande Old Days är en svängig, honky tonk-influerad sak med hög stampa takten-faktor som är en väldigt underhållande historia om hans turnéliv på den ”gamla goda tiden”, där han frågar sig om den egentligen var så god, men med en rejäl nypa humor; old days are coming back to me/I don’t know what was so good about ’em, I played practically free.

Mer sväng med country- och blues-influenser serveras i den utmärkta What Love Can Do och Two Hearts, men det finns naturligtvis ett par ballader av klassikt Hiatt-snitt också. Titelspåret är en kontemplativ kärlekshistoria där han tittat tillbaka på sitt liv och konstaterar att han egentligen inte har ändrat sig något nämnvärt under åren, särskilt vad avser kärleken till sin hustru. Över huvud taget så är tillbakablickar och funderingar över livets gång ett genomgående tema som återkommer i flera texter, till exempel i den nostalgiska Tom Petty-liknande rockaren Cherry Red och den lunkande, folkinspirerade Our Time, där han, med sedvanlig poetisk och metaforisk skärpa, drar sig till minnes en sedan länge försvunnen och förlorad kärlek; I caress your arms as you lay spread out on the Sunday paper/and looked like a crime scene of an angel ghost. Nämnas i sammanhanget måste också Love You Again, en suverän americanalåt i halvtempo som handlar om tacksamheten men också ansvaret som följer med en andra chans; then you wrote me in a letter I don’t know how your courage came/you told me what you wanted every word in tears and flames/how you love me more than ever in spite of all the hurt inside/and it cracked my heart wide open ’til there was no place left to hide.

Det här albumet är inte ett mästerverk och därmed heller inte ett av John Hiatts bästa album, därtill finns det ett par låtar som känns lite väl rutinmässiga. Men det är däremot det bästa som han åstadkommit de senaste 10-15 åren och det säger ändå en hel del. För det visar sig nämligen att även John Hiatt på rutin, det vill säga att han återigen gör samma sak riktigt bra på samma sätt som han en gång i tiden gjorde, ändå håller en nivå som de flesta andra artister bara kan drömma om. Med tanke på det så finner jag därför titeln på detta album särdeles passande, särskilt eftersom han fortfarande visar sig vara så bra, bara genom att just vara samme gamle man.

Roger Persson - 200700716