Ibland kan genrebeteckningar kännas väldigt trånga och begränsande när man ska försöka att beskriva vissa artister och/eller vissa musikaliska verk. Michael Hall’s senaste album är ett sådant verk som svårligen passar bekvämt in i någon etablerad genrekonvention utan utgör istället ett hopkok av olika influenser och stilar. I slutändan framstår det hela som en sorts crossover mellan mer traditionell singer/songwriter Texas-stil i samma anda som Stephen Bruton, Guy Clark och Townes Van Zandt och en betydligt mera modern alternativ pop/rock med kopplingar till både Johnny Dowd och Chuck Prophet.

Hall började sin musikerkarriär i mitten på 80-talet i gruppen Wild Seeds, men sedan dessa upplöstes har han mestadels kört solo sedan början av 90-talet och detta är hans åttonde soloalbum. Men redan på 70-talet utbildade han sig till journalist och han har hela tiden parallellt med musikkarriären fortsatt med detta arbete, dessutom med ganska stor framgång då han bl.a. blivit nominerad till ett National Magazine Award för en artikel om dödsstraffet i Texas. Denna skarpa litterära förmåga är något som återspeglas i Hall’s musik som ofta innehåller både underfundiga och humoristiska texter såväl som vassa och satiriska samhällsbetraktelser.

Precis som så många andra texanska singer/songwriters så kommer Hall från Austin och under sin drygt 20 år långa karriär har han också hunnit med att jobba med de flesta som på något sätt har haft någon anknytning till denna musikscen under denna tid. Bland de mer kända kan nämnas Rosie Flores, John Dee Graham, Alejandro Escovedo och Lyle Lovett’s kompband. På denna skiva har han i stor utsträckning tagit hjälp av två andra Austinprofiler och tillika gamla polare, Jud Newcomb och George Reiff, som både har producerat och spelat. Tillsammans har de skapat en högst varierade och annorlunda musikalisk anrättning där samtliga spår är skrivna av Hall, även om han fått lite hjälp på tre av dem, som visar vilken originell och briljant låtskrivare han är.

Hall förfogar över en röst som låter som en lätt nasal korsning av Neil Young och tidigare nämnde Stephen Bruton. Men när Bruton ofta låter som en mogen och reflekterande medelålders man, så påminner Hall mera om en uppkäftig slyngel, full i fan men på en pojkvaskers charmiga och uppriktiga sätt och dessa kvalitéer passar utmärkt till hans ömsom syrligt humoristiska och känsloladdade texter. Allra roligast blir det i den trall- och radiovänliga popbagatellen America som börjar som en typisk högerkonservativ och flaggviftande patriotstolles hyllning av fäderneslandet: ”I pledge allegiance to America/I say it without shame/I’ll never abandon America/won’t you do the same?”, men i refrängen ger Hall prov på sin litterära och humoristiska talang när ordens verkliga innebörd avslöjas: ”This is a song about America/I draw a line in the sand/This is a song about America/not the country but the rock n roll band”.

Mer lättsam och luftig pop för ljumma sommarkvällar med smittsamma refränger som skulle kunna göra Orup grön av avund bjuds på i Summer och titelspåret, en sällsam historia om en låt som är omöjlig att få ur skallen även i livets allra sista skälvande sekunder som dessutom förvrids i märkliga men symboliskt laddade musikaliska krumsprång när musiken ”dör ut” i låtslutet, och i den hopplösa förälskelsen i lätt countryinfluerade Amelia. Hall har heller inga som helst problem att låta uppriktig när det blir riktigt känslosamt i de vackra, sparsamt instrumenterade och lågmälda balladerna Beautiful och If you se me, vilka framförs med passande melankolisk längtan efter bot på bristande känslomässig insikt.

Men det finns som sagt också ett par mera svårdefinierade låtar, inte minst I had a girl in Dien Bien Phu, en udda mixtur med en pumpande synt i den electronica-inspirerade versen som förbytts i en sorts FM-rocksriff i refrängen, och därtill en mycket skakande och direkt text om en prostituerad ung kvinna i krigets Vietnam som även idag känns angelägen när Hall berättar historien snarare än sjunger den. Även garagerocksstökiga Captain, captain med sin närmast desperata frustration i vad som verkar vara en mörk framtidsvision är passande obekvämt påträngande. The Wedding är en musikaliskt sett ganska ordinär liten lågmäld folkrock-låt, men som ger mer prov på Hall’s fenomenala låtskrivarkvalitéer och humor; ”Yes, I’ll marry you, but I won’t take your name/I like mine fine, but I love you just the same”, som efterhand som låten framskrider blir allt syrligare och som slutar i en makaber insikt utan att något egentligen ändras: ”Yes I’ll marry you, though I’m still betting/we die alone – we had a hell of a wedding”.

Jag skulle kunna fortsätta med att gå igenom samtliga låtar på albumet för sanningen är den att det inte finns en enda som känns överflödig eller oangelägen, vilket sannerligen är ovanligt. Vad som också är ovanligt är att jag efter att ha lyssnat på albumet säkert närmare 20 gånger fortfarande finner det lika underhållande och engagerande inte det minsta uttjatat eller tråkigt. Detta är utan tvekan en modern klassiker av en sällsynt litterärt skicklig låtskrivare som sällar sig till den redan imponerande stora raden av stora amerikanska låtskrivare från Texas, av vilka några nämnt ovan. Det enda lilla irritationsmomentet som dröjer sig kvar när musiken tystnar är en gnagande oviss undran över vad det egentligen var för låt som han lyssnade på när han dog. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om det var precis detta som Hall ville uppnå när han bestämde sig för vilket som skulle bli albumets titelspår. Det känns precis som om det skulle kunna vara ett lagom välavvägt och utstuderat avslutande skurkstreck från Hall’s sida att utsätta lyssnaren för som den charmiga slyngel han är.

Roger Persson - 20070527