Jackie Greene är en spännande och eklektisk herre som det alltid är kul att höra nytt material från. Dels för att man aldrig kan vara riktigt säker på vad det är som kommer att serveras, men också för att vad han än tar sig för så brukar han göra det bra. Och hans senaste album (hans sjätte) som denna recension är föremål för är naturligtvis inget undantag.

Den här gången har han plockat fram sin poppigare ådra och kombinerat den med lite retroinfluenser, där tydliga anspelningar på klassisk pop och soft rock från 60- och 70-talet gärna lyser igenom. Och till detta så lägger han sedan sin rootsinspirerade sida och då får vi en härligt laid back musikalisk mix som påminner en hel del om soft americana och västkustpop/rock från 70-talet. Fast den sammanhållande länken är att oavsett vilken riktning han än tar så låter musiken alltid avslappnad och väldigt oansträngd, det är fokus på en luftig produktion med refrängstarka och okonstlade melodier som snabbt sätter sig hos lyssnaren.

Till stor hjälp har han haft Tim Bluhm som han har delat på producentansvaret med, och som även har spelat och sjungit och som han dessutom har skrivit hälften av de 10 spåren tillsammans med (de resterande har Greene skrivit på egen hand). Och det är som sagt en mycket behaglig, tillbakalutad och retrodoftande ljudbild som de har pusslat ihop som är väldigt lättlyssnad och trivsam, den ger musiken en sorts lättsam och direkt kvalitet som i alla fall inte jag har förknippat med Greene tidigare.

Vad som däremot står att känna igen sedan tidigare är Greenes förmåga att skriva smarta och underhållande texter som dessutom ofta har något substantiellt att förmedla till lyssnaren också. Således får vi en samling fängslande historier berättade för oss, som till exempel titelspåret, en musitg americanarockare som påminner om Mark Knopflers soloalster, där en desperat törst efter kärlek bara kan släckas av en speciell men uppenbarligen motsträvig kvinna. Eller den briljanta Shaky Ground, en skamligt effektiv melodi i klassisk 70-tals schlagerop-förpackning som förtäljer en lite udda men humoristisk historia om hur vissa lyckas medan andra jämt verkar misslyckas i livet utan att man egentligen vet varför.

Mera på temat klassisk och glättig retropop med lite soulstänk a la Motown och ett brutalt sväng bjuds det på i Grindstone, en uppmaning att bryta rutinens bojor mot något nytt och spännande, medan Spooky Tina har ett läckert rockfunky, lätt psykedeliskt sound som får ackompanjera en amusant historia om den oemotståndliga lockelse som ett komplicerat förhållande till en kvinna utgör. Mera subtilt kärleksgrubbel bjuds vi på i den superba americanaballaden 1961 där konsekvenserna av ett momentant förhållande beskrivs i efterhand från båda parters sida, en av de mest intelligenta och rörande små historier om mänskliga livsöden som formats av tillfälligheter jag har hört på mycket länge.

Han passar också på att flörta med alt.country i den smått sarkastiskt längtansfulla Take Me Back In Time där det drivs lite med saknaden efter svunna tider när både folk och saker var enklare att ha att göra med. Men allra bäst är kanske den utmärkta, finstämda no depression-inspirerade balladen The Holy Land, en allvarsam markering mot krig och dess konsekvenser för de som drabbas; I can’t ignore the dogs of war/they scratch upon my door/they take the poor, it’s understood/what they use us for.

Det finns dock ett par låtar i början på plattan som inte riktigt passar in i helheten tycker jag, men det är å andra sidan typiskt Jackie Greene, han kan bara inte tygla sin eklektiska och oförutsägbara ådra och ibland så blir det som normalt är hans styrka också en last som resulterar i mindre lyckade utspel och så också på detta album. Men det är dock aldrig mindre än intressant och för det mesta blir det istället mycket bra, ja ibland rent av strålande och det är det läget som gäller för den överväldigande majoriteten av detta album. Det är förvisso en Jackie Greene som är betydligt mera soft och lättsam (musikalsikt sätt vill säga) än tidigare och jag kan heller inte erinra mig att jag har hört honom lika uppenbart roots- och retroinfluerad som han är på detta album. Han är dock lika spännande och oförutsägbar som alltid och när han dessutom känns lika angelägen och intelligent som någonsin tidigare så tycker i alla fall jag att detta utmynnar i hans bästa album så här långt i karriären.

Roger Persson - 20110228