Soullegenden Al Green lär väl inte behöva någon närmare presentation, utan vi kastar oss istället raskt över själva plattan. Lay It Down är hans tredje sedan comebacken med I Can’t Stop från 2003. Det finns dock en väsentlig skillnad mot denna och 2005 års Everything’s Ok, och det är att han denna gång inte tagit hjälp av sin gamle parhäst och mästerproducent Willie Mitchell. Mitchell var ju, som ni säkert känner till, producent-geniet som i stor utsträckning kan ackrediteras för att under första halvan av sjuttiotalet ha skapat fenomenet Al Green och dennes framgångar.

Det var väl också därför som Green vände sig till just Mitchell när han beslutat sig för att skaka liv i sin karriär igen (han slutade dock aldrig helt med musiken, men han sysslade under 80- och 90-talet nästan uteslutande med religiös musik efter att han blivit präst). Men nu så tyckte han uppenbarligen att det var dags att hitta på något nytt för här har han istället tagit hjälp av de populära hiphop-producenterna James Poyser (Erykah Badu, Lauryn Hill) och Amir ”?uestlove” Thompson (Jay-Z, Joss Stone). Dessa båda herrar utgör också kärnan i det band som Green haft med sig in i studion, och tillsammans med två andra veteraner i form av ”Spanky” Alford på gitarr och Adam Blackstone på bas så har han fått till ett riktigt tight och rutinerat band som inte gör några som helst misstag, utan det är ur musikalisk synvinkel helt oklanderligt framfört. Dessa fyra herrar har dessutom skrivit nästan alla låtar tillsammans med Green själv i lite olika konstellationer.

Men om ni nu väntar er några omvälvande förändringar så lär ni bli gruvligt besvikna, för det här låter nästan mer som klassisk Al Green från 70-talet än de båda comeback-plattorna som Mitchell producerade. Det är alltså gungande, varm och välproducerad soul, precis som det brukar vara. Dessutom så har han, som den levande legend han är, naturligtvis också lyckats locka fram ett par namnkunniga kollegor som gästar på några spår, och det är just dessa spår som är plattans bästa.

Titelspåret som inleder plattan är en dynamisk duett med Anthony Hamilton, en klassisk, smäktande soulballad med stråkar, blås och tillbörlig lätt svulstig produktion, helt enligt klassiskt recept. Här visar Green att han fortfarande måste räknas till en av de stora soulsångarna när han och Hamilton drar ut det bästa ur varandra. Andra höjdpunkter är Take Your Time, en annan smäktande ballad av samma klassiska snitt som titelspåret, men denna gång tillsammans med Corinne Bailey Rae. Raes lite mörka men varma och mjuka stämma visar sig funka alldeles utmärkt tillsammans med en lite mer återhållen och lågmäld Green, som här även visar att den berömda falsetten fortfarande sitter lika klockrent som alltid.

Även duetten med John Legend i Stay With Me (By The Sea) är effektiv klassisk soul av bästa märke, liksom den poppiga, trallvänliga No One Like You och rhythm & blues gunget i I’m Wild About You. Men bortsett från dessa spår så är det faktiskt nästan frapperande hur blekt resten av låtmaterialet är. Trots flera genomlyssningar så sätter sig inte några av de andra låtarna utan de förblir kompetent men högst umbärlig soul. Och det är väl detta som är plattans främsta problem, för trots all den professionalism och höga musikaliska kompetens som onekligen finns, så engagerar musiken ändå inte riktigt. Över hälften av låtarna lider, som sagt, av lite för svaga melodier och dessutom är texterna genomgående lite för förutsägbara och alldeles för klichétyngda för att vara av mer än akademiskt intresse. Även det oerhört professionella och tighta framförandet och producerandet känns emellanåt lite för slipat och polerat för sitt eget bästa, det finns inga vassa kanter eller något litet avsteg från det förväntade någon gång överhuvudtaget. Med andra ord, det hela blir i längden alltför förutsägbart och faktiskt en smula tråkigt.

Nej, anledningen till att skaffa denna platta finner vi istället hos Al Green själv och dennes röst, för sjunga det kan han då sannerligen fortfarande. Och visst, så länge musiken spelar så är den i alla fall alltid klart behaglig och underhållande för stunden, även om det i stora drag heller aldrig riktigt lyfter. Så alla ni som redan sen tidigare gillar Al Green och hans klassiska, smäktande soul kan i lugn och ro införskaffa denna platta, säkert förvissade om att det är mer av samma gamla vanliga, pålitliga soul som erbjuds. Men ni som inte tidigare har haft något större intresse av Al Green kommer sannolikt inte att hitta någon ny anledning till varför ni skulle börja bry er nu heller.

Roger Persson - 20080616