2008
CD
Verve Records B0010468-02 IN02

Melody Gardot har en minst sagt fascinerande och tragisk personlig historia att berätta. När hon var 19 år blev hon påkörd av en smitare som lämnade henne för död på gatan, men riktigt så illa var det nu tack och lov inte. Efter flera månaders sjukhuskonvalescens så blev till sist tillräckligt frisk för att kunna återuppta den musiker karriär hon påbörjat innan olyckan, och resultatet blev så småningom detta debutalbum, även om det ska påpekas att detta är en nyutgåva för den europeiska marknaden som faktiskt skiljer sig en smula från den ursprungliga amerikanska utgåvan som kom redan 2006.

Musikaliskt så rör hon sig i samma traditionella, lågmälda och lättsmälta jazzfåra som t.ex. Diana Krall, Madeleine Peyroux och kanske framförallt Norah Jones. Det är alltså sparsamt orkestrerad och tillbakalutat arrangerad nattklubbsjazz med lite diverse olika rootsinfluenser, inte sällan åt blueshållet till. Och i likhet med sina namnkunniga kollegor så är det i princip helt oklanderligt producerat och framfört av musiker som uppenbarligen är fullblodsproffs ända ut i fingerspetsarna, inget att anmärka på i detta sammanhang alltså.

Men till skillnad från ovan nämnda storheter så har fröken Gardot komponerat all sin musik helt på egen hand utan någon som helst hjälp, och med tanke på hennes personliga bakgrund så bör hon ju kunna tänkas ha ett och annat hon vill ha sagt. Men den som väntar sig kraftigt introspektiv och ångestladdad musik får leta någon annan stans för här är det klart mer lättsamt material som dominerar.

Det finns naturligtvis de traditionella lågmälda balladerna om längtan efter kärlek som förlorats eller aldrig tycks vilja komma, t.ex. i den spröda Gone där den melankoliska stämningen förhöjts till god effekt med inslag av lap steel och violin. Samma tema återkommer den likaledes sparsmakade och folkliga Sweet Memory, denna gång kryddad med dobro. Över huvud taget så är längtan efter sann kärlek ett återkommande tema som löper som en röd tråd genom hela albumet i låtar som All That I Need Is Love, Love Me Like A River Does och inte minst i inledande titelspåret Worrisome Heart.

Gardot framför dessa betraktelser, som ärligt talat varken är särskilt originella eller överdrivet angelägna, med en röst som påminner kraftigt om just Norah Jones, men utan dennes ångande sensualism. Gardots röst är en smula ljusare och, vad viktigare är, tyvärr heller inte alls lika uttrycksfull eller emotionellt laddad som Jones. På det hela taget så är det just i dessa avseenden som det brister, framför allt så är det låtarna som känns lite väl anonyma, men även det vokala framförandet framstår som en smula för försiktigt och tillbakalutat. Det känns helt enkelt inte riktigt som om Gardots små berättelser riktigt angår eller berör mig som lyssnare, även om det hela tiden är lättlyssnat och en tämligen behaglig musikalisk upplevelse. Den enda gång som det egentligen bränner till lite är i när hon i inledningen på Some Lessons blir lite mer personlig; Well I’m buckled up inside miracle that I’m alive/do not think I can survive on bread and wine alone, och även då beror det väl egentligen mer på att jag känner till hennes bakgrund än på någon form av kvalité eller styrka i själva texten.

Gardot har blivit hyllad på flera håll som den nästa stora moderna jazzstjärnan men jag är definitivt inte övertygad ännu. Okej, visst finns det uppenbara kvalitéer vad avser själva musikens framförande och arrangerande, men som låtskrivare övertygar hon ännu inte helt. Därtill är detta låtmaterial i längden lite för slätstruket och förutsägbart, det finns inget som sticker ut eller överraskar någon endaste liten gång. Visst är det både angenämt och njutbart att lyssna på för stunden och om du gillar nämnda artister som Norah Jones och Diana Krall så lär du säkert gilla detta också, men efter att musiken tystnar finns inget som dröjer sig kvar och gör att jag känner för att höra skivan igen. Det är väldigt behaglig och bekväm musik, men lite för opersonligt för att verkligen beröra och vara bra på allvar.

Roger Persson - 20080402