Jeff Finlin är en singer/songwriter som håller till i americanafåran och den här plattan, med sitt något märkliga namn, är om jag har räknat rätt hans tionde studioalbum sedan hans debut 1991. Det är alltså en mycket rutinerad herre som det handlar om, men som så många andra i genren har han aldrig rönt någon större framgång, trots att Bruce Springsteen sägs vara ett stort fan. Men det är för en americanaälskare inte svårt att förstå varför, för Finlin är verkligen en högkvalitativ låtskrivare och artist.

På detta album har han dessutom gjort allt själv, och när jag säger allt så menar jag det, ”all songs written, produced, engineerd, mixed and performed by Jeff Finlin” står det att läsa i omslagstexten och mycket mer än så går det väl egentligen inte att göra. Och när han till råga på allt gör det så bra som han gör här så finns det ingen anledning till varför han inte skulle göra det själv heller.

Musikaliskt så handlar det om mogen, ganska lågmäld americana i samma stil som den mycket saknade Stephen Bruton brukade göra, inte minst med tanke på att Finlins lätt spruckna, väderbitna röst påminner i hög grad om nämnde Bruton. Det tar dock lite tid och insats från lyssnaren för att komma underfund med musiken, för det handlar inte om omedelbar musik som sätter sig direkt, men ju mer man lyssnar, desto bättre blir det och det är oftast album av denna typ som visar sig hålla bäst i längden också.

”Tao” betyder ungefär ”vägen” och ett återkommande tema på dessa spår är att de handlar om sökande eller resor i någon form, ofta berättade som vardagliga observationer av helt vanliga människors strävanden och öden, fast beskrivet med hjälp av mycket fiffiga metaforer och en vacker men samtidigt också rättfram poetisk knorr på orden. Och jag syftar då här på poetisk i ordets bästa bemärkelse, på så sätt att denna kvalitet i Finlins låtskrivande skänker musiken lite extra känsla och själfullhet som gör att den lyfter sig ett par extra nivåer som inte många andra låtskrivare når. Nivåer som är så höga att det får mig att tänka på andra storheter som Townes Van Zandt och John Prine.

Texterna innehåller ofta egentligen ingen större dramatik men de är mycket jordnära och lätta att relatera till, vilket jag personligen är en av hans stora styrkor både som låtskrivare och artist. Det finns tacksamt nog heller inga utfyllnadslåtar här, utan Finlin har klokt valt att begränsa sig till 10 spår på knappt 40 minuter som genomgående håller mycket hög klass. Fast om jag måste framhålla några favoriter så får det nog bli lätt rockabilly-influerade, stampa takten-vänliga My Maybeline, eller den ljuvligt smäktande kärleksförklaringen Hands Off The Wheel; well she cried like Utah in the flash flood spring/I could still feel the summer on her freckled skin/you see things start changing, there’s not much to do/take your hands off the wheel and put your money on the muse.

Mera känslostormar rörs upp i La Luna, en suggestiv historia om att lämna ett problemfyllt liv bakom sig som utspelas, till god metaforisk effekt, i relief till månens sken. Och så förstås de mäktiga, skrämmande och drabbande observationerna om hur lätt det kan vara att hamna på farliga irrvägar när man som ung känner sig ensam, förvirrad och vilsen i tillvaron och inte är riktigt säker på vad det egentligen innebär att bara vara mänsklig i Only Human, framfört med en inlevelse av Finlin som får en att tro att det åtminstone till viss del är en självbiografisk historia som han berättar; so I pulled my smile on sideways, gave it all up for them byways/a mason jar of jungle juice on a river made of blue.

Tyvärr så är det mycket svårt att numera få tag på hans tidigaste plattor, men för den som aldrig tidigare har hört Jeff Finlin så utgör The Tao Of Motor Oil ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap. Och när du väl gjort det så borde det finnas en god chans att även du, precis som Springsteen, blir ett fan av Finlins utmärkta och lågmälda, ibland nästan lite försynta, americana. Det tog ett bra tag innan jag insåg det, men det här är ett album som växer med varje genomlyssning och som efterhand har kommit att framstå som ett av 2010 års mer helgjutna verk i americanagenren.

Roger Persson - 20110305